DELA
© Nya Åland

Återkommande problem kräver radikal lösning

Krisen på De gamlas hem är uppenbarligen ett ledningsproblem, men på vilken nivå är oklart.
Vad är problemet?
De gamlas hem i Jomala skakas än en gång av en allvarlig kris mellan ledning, styrelse och personal. Än en gång involveras juridisk hjälp, än en gång ska det processas, än en gång är det för utomstående fullkomligt oklart vad som egentligen hänt och för de inblandade mycket motsägelsefullt.

Försöker man reda i frågan haglar beskyllningarna. Någon har fått utbrott. Någon har varit maktfullkomlig. Stämningen har varit iskall och tyst, alternativt högljudd och grälsjuk. Klickar har ställts mot andra klickar. Konsulter har inkallats. Konsulter borde aldrig ha inkallats. Protokoll finns i två varianter. Protokoll har inte justerats.
Detta vore illa nog om det var första gången det händer. Nu är det inte det. Krisen följer samma mönster som nu som när förra föreståndaren Berit Lindqvist fick gå. Då var nytillsatta vårdchefen räddningen, nu är det hon som får spela skurken.

Därmed kan man konstatera att åren som gått och de åtgärder som vidtagits inte ändrat på ett dugg. Oenigheter går fortfarande inte att lösa på ett sakligt sätt. Personalpolitiken är fortfarande ett kaos. Det råder fortfarande stora brister i kommunikationen mellan styrelsen och ledningen för De gamlas hem, eftersom man så fatalt misslyckats med att prata med varann att man inte ens kan begränsa sig till ett protokoll per möte.

Det finns tre möjliga förklaringar.
1. De gamlas hem har haft den osannolika oturen att gång efter gång anställa totala katastrofer till ledande poster. Man är ett oskyldigt offer för galopperande inkompetens.
2. Det finns en grupp eller grupper bland personalen som är för starka eller för svåra för en chef att få bukt med. De äter ut sina chefer, en efter en, enligt samma mönster.
3. Styrelsen är inte kompetent att leda organisationen och klarar inte att i krissituationer backa upp sina chefer. Resultatet blir motstridiga signaler, godtycklighet och brandkårsutryckningar.

Det kan mycket väl vara en kombination av flera element, men någon klarhet i hur det verkligen förhåller sig lär vi inte få.
Gör det något, kanske någon frågar sig. Kan de inte få reda upp situationen själva, utan att media blandar sig i?
Det enkla svaret är nej, eftersom det uppenbarligen inte lyckas.

Det är med skattemedel verksamheten fungerar, och det är en basservice i samhället som ska levereras till de gamla som bor där. När något går så här in i bomben fel gång efter gång måste styrelsen ta sitt ansvar och kanske också ta sig en kritisk titt i spegeln. Det är därifrån lösningarna ska komma, inte ytterligare komplikationer.
Rimligen kan man också begära att styrelsen för De gamlas hem redogör för vad som egentligen hänt och hur man handskats med problemen, om inte annat så för att skingra misstankarna om att styrelsen handlat godtyckligt och utan tillräckligt faktaunderlag gentemot både Berit Lindqvist och den nuvarande vårdchefen.

Och om problemen handlar om gamla surdegar som lämnats att jäsa alltför länge, då finns det bara en effektiv metod. Upp med alla fönster, fram med alla frågor, städa upp och rensa ur. Sedan kanske det finns en chans att få arbetsro.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax