Äter vi för köttets eller för näringens skull?
Vad är mat?
Om mat är kött, hur många miljoner är det då här i världen som aldrig får mat? Men ändå lever.
Och vad är det som formar våra attityder?
Fullmäktige i Helsingfors beslöt förra veckan att stadens skolor skall servera vegetarisk mat en dag i veckan.
Bakgrunden är det som kallas köttfri dag, en kampanj inom FN som syftar till att påverka klimatet i positiv riktning. I en kommentar från Worldwatch-institutet säger en forskare där att beslutet är ett litet tecken på kulturförändring och att en köttfri dag är ett ypperligt instrument att ändra attityderna.
Och ändras behöver de uppenbarligen om målet är att få folk att äta mindre kött.
Riksdraken Helsingin Sanomat har besökt en yrkesskola i Helsingfors, där det för dagen serverades potatis och korvsås. De flesta elever nöjde sig med det, ytterst få hade brytt sig om att förse sig ur salladsbuffén, som också fanns.
”Då kan man lika gärna låta bli att äta helt och hållet”, löd ett av svaren på frågan hur eleverna såg på beslutet om vegetarisk mat en dag i veckan.
Det är inte bara eleverna – dock inte alla – som är skeptiska. Skeptisk är också chefen för det företag som sköter skolornas mathållning. Inte för att man har något emot vegetariskt, men man befarar att eleverna istället för att äta skolmaten går ut på stan och äter godis eller hamburgare.
När blev det så?
Det är inte alls länge sen – länge i relation till hur länge människorna har funnits – som gröt och bröd var en fullgod måltid. Ingen talade om den som vegetarisk. Salt fisk förekom i mathållningen, men den åt man inga stora mängder av. Kött var lyx.
Attityden att mat inte är mat om den inte innehåller kött är alltså väldigt ny. Och väldigt onödig. Det går åt mer energi, vi slösar mera med jordens begränsade resurser, om vi envisas med att äta oss mätta på kött alla dagar istället för på mat från växtriket.
Varför det blev så? Kanske var det överentusiastiska hälsokostprofeter som fick folk att reagera på ”kaninmat”, det vill säga råkost av olika slag och annat som inte hade likheter med den mat man var van vid.
Däremot är det ingen större skillnad på en ärtsoppa med eller utan fläskbitar eller en mustig böngryta med eller utan malet kött.
För att inte tala om snålsoppa, som ingen kock skulle komma på tanken att förstöra med korv eller annat kött. Eller en annan av sommarens höjdpunkter; kokt nypotatis med kantarellsås. De två klassikerna har aldrig funnits i facket ”vegetariska”. De har betraktats som ”fullgod” mat.
Alltså en attitydfråga.
Att Åland den här gången inte var först ute med köttfri dag är nästan litet förvånande. Men det kommer, och kanske med en litet annan vinkel.
För även om syftet är gott så kan man sätta ett litet frågetecken för kampanjen, för att den marknadsförs som just en köttfri dag. Vill man skapa attityder, negativa sådana, så är det här helt säkert ett sätt.
Det är ungefär som att säga till skoleleverna att nu, stackars barn, blir det inget kött på måndagar, men försök stå ut i alla fall. Man går helt enkelt ut och talar om att mat utan kött inte är riktigt ok.
Om det är viktigt att få ner köttkonsumtionen så sätt igång och servera god, näringsrik mat med andra ingredienser, och utan att göra stort väsen av det.
Nu toppar inte Åland och Finland köttkonsumtionen i världen. Vi ligger i dag på cirka 77 kg per person och år. Spanien lär vara uppe i 130 kg och flera länder i Europa kommer upp i 120 kg.
Vi behöver med andra ord inte ha väldigt dåligt samvete för våra matvanors skull. Minst lika viktigt, med tanke på folkhälsan, skulle det vara att införa en sockerfri dag. Men nu är det inte mänskligheten utan jorden som skall räddas och då är sockret inte boven.
Frånsett den lilla skillnaden så är det riktigt bra att fokus i ökande grad riktas mot våra matvanor. Där finns mycket att åtgärda. Vi har kunskapen, men än så länge saknas den breda entusiasmen.
