DELA
© Nya Åland

Åter till skyttegravarna i kommundiskussionen

Denna tid på året, när isen har lagt sig över Slemmern, kan det vara en lärorik upplevelse att gå ut på isen och med lite geografisk distans betrakta det som är huvudorten på Åland och det som av kommunpolitiker i andra åländska kommuner beskrivs som en stor, stark och dominerande enhet.
Redan från Råttgrundet är Mariehamnssilhuetten mer lik ett fiskeläge i Alaska än en stad. Mariehamn är, som stad räknat, en mygga. En mycket liten mygga.
I det åländska sammanhanget är staden förstås en maktfaktor, men relativt till andra städer är det inte mycket staden har att komma med.

Av reaktionerna på Erica Sjöströms förslag i stadsstyrelsen att inleda diskussioner med Jomala om en eventuell sammanslagning kan man dra slutsatsen att inte mycket förändrats i misstänksamheten och avundsjukan från landsbygdskommunernas del gentemot Mariehamn.
Runar Karlsson (C), så lagtingspolitiker han är, räknar lagtingsledamöterna som representanter för sina hemkommuner och -byar, inte som folkvalda för hela Åland.
Ska man av detta utläsa att Runar Karlsson inte vill jobba för Mariehamn eftersom han bor i Saltvik Laby? Är inte Mariehamn motorn i det åländska näringslivet? Är det inte viktigt för hela Åland att utvecklingen i Mariehamn går framåt?

Samma tongångar hörs till exempel av Ingvar Björling (Getalistan) och Lars Häggblom (C) i Hammarland.
Inget gott kan komma till landsbygden av att det går bra för staden.
Roger Höglund (C) i Finström drar rentav slutsatsen att om Mariehamn och Jomala går samman måste övriga landsbygdskommuner alliera sig mot den nya supermakten.
Och Brage Wilhelms (C) i Lumparland säger: ”Gud bevare oss om de i Mariehamn skulle bestämma vad vi ska göra i Lumparland”.
Ridå.

I den åländska kaxigheten finns en befriande självtillräcklighet, en axelryckning till det där att förlita sig på andra för att få något gjort, att inte sitta och vänta på att någon annan ska bestämma åt en. Den inställningen är mycket bra, i måttliga mängder.
När den går över i självgodhet och mikro-misstänksamhet mot allt utom den egna snävt avgränsade byn eller kommunen blir det ren och skär dumhet.

Huruvida ett samgående mellan Mariehamn och Jomala är en bra idé återstår att se. Huruvida politiker i de bägge kommunerna kan hitta en nivå av ömsesidigt förtroende för att ens på allvar diskutera frågan är tveksamt.
Men nog är det ett fattigdomsbevis av stora mått att blotta tanken på ett ny form för samarbete ska sända kommunpolitiker över hela landskapet ner i de gamla skyttegravarna, utan så mycket som en tanke på vad som kunde vara bra med det.

litet är Åland och så stort är inte Mariehamn att man behöver vara rädd för de makthungriga stadsborna som inte förstår sig på livet på landet. Det tar trots allt inte mycket mer än en halvtimmen att köra till andra ändan av landskapet och se efter själv.
Eller så kanske skräcken för ett stor-Mariehamn kan sätta igång en process där landsbygdskommunerna kan finna varann i ett samgående mot en gemensam fiende?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax