DELA
© Nya Åland

Är våra pensioner ingen åländsk fråga?

Vad skulle ni göra med makten om ni fick väljarnas förtroende att sitta i riksdagen?
Frågan i Annika Kullmans ledare i gårdagens tidning kräver svar.
Det är lätt att säga att en ensam ledamot bland 200 inte kan bestämma hur landet skall styras, men vem är det då som bestämmer?
Det är lätt att från åländsk sida begränsa det åländska riksdagsmandatet till enbart åländska frågor, men vad menar man i så fall med åländska frågor? Angår det ålänningar hur arvsskatten utformas? Eller om läkare, jurister och andra skall kunna lyfta skattefri dividend istället för att ta ut lön som beskattas?
Många tycker att Åland skall få bestämma själv om hur ålänningar beskattas, men i väntan på det. Finns det inget att diskutera som kan vara av intresse för de människor som bor på Åland? Skall allt överlåtas åt de övriga 199 att besluta om, över huvudet på oss?

Tag en rent konkret fråga som diskuteras på rikssidan. En tilläggspension, som betalas in som en engångssumma och sedan betalas ut månatligen så länge man lever.
Idén är inte helt okontroversiell. Alla har inte råd, rätt och slätt. Men så brännhett som pensionssystemet har blivit så kan man utgå från att också det här förslaget finns med när regeringen efter valet funderar på olika lösningar för att landet skall ha råd med alla gamla.
Idén är i korthet att en person, som har låg pension men sitter på någon form av förmögenhet, skall kunna köpa sig en högre pension. En modell går ut på att man vid 65 års ålder betalar in en summa på 174.000 euro (för kvinnor) och efter det får lyfta en tilläggspension på 830 euro per månad så länge man lever. En annan modell är att man som 65-åring betalar in 59.000 euro och får lyfta tilläggspensionen från det man fyller 80 år.
Tilläggspensionen skall möjliggöra vård och omsorg, som pensionären annars inte skulle ha råd med.

Låter det bra? Visst, vem skulle inte ha användning för ett antal hundra euro mer per månad när läkare, mediciner och annat börjar kosta.
Men den fråga som inställer sig är vad som händer med dem som inte har 174.000 euro, eller ens 59.000, att satsa? Skall de klara sig med sämre vård och omsorg? Eller skall samhället ställa upp för dem, men inte för dem som har egna pengar? (Och hur lång tid tar det i så fall för barn och andra eventuella arvingar att göra gamla mor eller far medellös, så inte arvet förstörs?)
Förslaget fördes fram tidigare i vintras, men lades tillfälligt på is. I dagarna har en professor i finansrätt fört fram det på nytt, eftersom det enligt honom är viktigt att skapa flexibla möjligheter för den åldrande befolkningen att själv ordna vård och omsorg. Samhället klarar enligt professorn inte av att axla hela ansvaret.

Man kan ha synpunkter på vad samhället skall ha råd med och vad inte, när det gäller såväl unga som gamla som folk mitt i livet. Det är en sida av saken. Och man kan ha synpunkter på hur mycket och på vilket sätt pensionärer skall betala själva för den service de behöver. Det är en annan sida av saken.
Och så har vi den tredje sidan av saken, att detta angår oss alla. Inte bara 199 ledamöter i riksdagen utan alla 200 och hela befolkningen. Inklusive oss på Åland!

Så även om ytterst få av våra politiker verkar tycka att det som sker på rikssidan är av intresse – annat än om det handlar om direkt åländska önskemål – så rör besluten i riksdagen i högsta grad också oss. Och då är det politikernas skyldighet att hålla reda på vad som är på gång, hur det kan påverka olika grupper och vad som kan göras för att påverka i en bra riktning. Debattera. Eller?
Och om man inte själv vill sitta i riksdagen och fatta beslut så är det ens förbaskade skyldighet att medverka till att den som går med på att bli landsförvisad, som en tidigare ledamot uttryckte det, får bästa möjliga uppbackning i arbetet.
Så är det om man vill arbeta för Ålands och ålänningarnas bästa.

Harriet Tuominen

harriet.tuominen@nyan.ax