Är Skarven en riktig olycksfågel för Åland?
Det tar liksom aldrig slut med Skarven.
Vore man vidskepligt lagd skulle man säga att det är en riktig olycksbåt, eller att själva namnet gör färjan illa sedd och ständigt jagad.
Nu är vi ju inte vidskepliga, så vi konstaterar bara att en hel rad frågor i hanteringen av Skarven, från planerings- och byggnadsskedet till bemanningsproblemen hakar i varann. Det som sågs som en bra investering på lång sikt känns allt mer som ett stort svart hål dit pengar bara sugs in.
Överbyggnaden på Skarven, som tillkom med en något otydlig beslutsgång, för att uttrycka det milt, har konsekvenser för bemanningen. Bemanningen har konsekvenser för driftskostnaderna.
Skarven är fullt möjligt överdimensionerad för det faktiska behovet under större delen av året.
Lägg till det att alla försök från landskapets sida att få ner kostnaderna för trafiken genom att få övertiderna på en hanterbar nivå, och stapeln med frågor börjar bli besvärande hög.
Är Skarven rätt fartyg för denna rutt? Finns det alternativ. Hur ser de alternativen ut? Kan trafiken diversifieras mera mellan vinter och sommar? Kan fartyg omplaceras mellan rutterna i det åländska trafiknätet?
När nu landskapet sagt nej till riksförlikningsman Esa Lonkas medlingsbud, blir processen ännu mer utdragen. Det händer inget mer denna vecka, nästa vecka förs nya diskussioner som kanske eller kanske inte resulterar i ett nytt medlingsförslag i denna märkliga situation som fortfarande inte är en strejk, eftersom arbetsfred råder.
Kanske ska man på alla relevanta håll ta denna tid i akt att sluta stirra på Skarven och dess bemanning, och i stället se skärgårdstrafiken som helhet.
Särskilt som det ser ut att bli riktigt segdraget det här. Sjömansunionen backar inte, och landskapet kan heller inte göra det, om man inte vill förlora både striden och slaget om att få ner bemanningskostnaderna inom skärgårdstrafiken, åtminstone vad gäller de överstora övertiderna.
