DELA
© Nya Åland

Är skärgården mogen för ny sorts turism?

I Lappland finns stugbyar av litet annat format än de åländska, byar där olika storföretag äger var sitt gästhus. Hur skulle det se ut med ett par sådana anläggningar i den åländska skärgården?
Var finns idéerna som kan rädda skärgården, frågade vi för några dagar sen. Responsen är intressant.
Dels skall man helst inte antyda att det finns problem, det uppfattas som negativt. Även om vi vet att befolkningen i skärgårdskommunerna inte är i stabil tillväxt så finns det inga behov av uttalade räddningsaktioner. Kanske är det så.
Men inte vill man heller att inget görs. Det får bara inte komma för mycket utifrån.
Och en sak är säker. Man måste ha skärgårdsborna med sig fullt ut. Har man inte det så blir det till ingenting.

Nu diskuteras möjligheten att planera och sälja strandtomter till människor bortifrån, som vill slå sig ner i skärgården. Människor utan hembygdsrätt. Tanken är att på så sätt få fler fast bosatta. Och fler skattebetalare/ konsumenter.
Det har inte hörts några protester från skärgården, åtminstone inga ljudliga, så idén verkar ha fallit i god jord.
Ett litet liknande försök, men ändå helt annorlunda, gjordes för ett 20-tal år sedan. Men det gick inte hem. Kanske skulle tiden vara mogen nu.

Ålandsbanken köpte upp mark på Björkö, en ö som höll på att helt avfolkas. Man byggde ett hus, man bjöd in gäster, man hade lokalbefolkning som hjälpte till med service och underhåll.
Det hela var inte tänkt bara som en lyxig jaktstuga, det fanns en idé med modell från Lappland. Där har man planerat vissa områden där storföretag har fått bygga ståtliga gästhus – i lappländsk rödfura – dit de tar gäster som utnyttjar lokala råvaror, lokal service med mera.
Tanken med Björkö var liknande. Eftersom skärgården lätt slits ner av massturism så kunde man satsa på det litet mer exklusiva. Planera ett område, låta företag bortifrån själva satsa kapital och bygga – i en stil som passar in i skärgården – och likaså låta företagen själva bjuda in sina gäster.
Inga kapitalkostnader, inga marknadsföringskostnader för lokalbefolkningen. Men sannolikt några arbetsplatser året runt med underhåll, värdskap med mera, och kanske några till under sommarhalvåret.

Det är rätt givet att det här inte gick för 20 år sedan. Grängesbyhistorien låg för nära i tiden. Och vem skulle vara så oåländsk så man sålde mark till utomåländska företag?
Men skulle det fungera i dag? Kunde man i dag tänka sig att planera några områden för den här sortens turism? Det handlar på sätt och vis om stugbyar, men i en litet annan skala än dagens. Behöver man ens sälja marken. Det kanske räcker med dispositionsrätt, bara den är på tillräckligt lång tid.
Känsligt, ja. Marken är känslig. Och ju längre tiden går, dess svårare blir den att få ordning på, om uttrycket tillåts. Gårdar har gått i arv och delats upp mellan barnen, som i sin tur har gett i arv till sina barn. Många bor sedan länge inte på Åland eller har aldrig bott här.

Men om, skulle det vara bra eller inte? Finns det folk i skärgården som kunde tänka sig att fungera som allt-i-allo för ett storföretag, som vill ha sitt skärgårdshus tip-top när det kommer gäster? Som kanske kunde sköta också grannhuset, för tanken är ju att gästhusen bildar en liten by, så att man kan ha aktiviteter för dem som vill. En fiskeguide som visar hur det går till att fiska under isen. Eller bena en abborre.
Skulle detta vara ett lyft för butiken, till glädje för de fast bosatta? Kanske också för den lokala krogen, som kunde ha mera öppet.
Och kanske skulle makthavarna få för sig att man kunde satsa på en golfbana. En vild idé, men kreativitet skall inte slås ner med en gång.
För att citera en skärgårdsbo:
– Ett samhälle utan ekonomi är inget samhälle. Så vad är det? Ett reservat!

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax