Är den billigaste mjölken faktiskt den billigaste?
Billigt är bra och gratis är godast. Eller?
Efter upphandling har Ålands hälso och sjukvård beslutat att deras inköp av mjölkprodukter under 2011 ska göras via distributören Feja, och att det är Arlas och Valios mjölkprodukter som gäller. På årsbasis handlar det om en inbesparing på 8.000 euro. Kontraktet är värt 90.000 euro per år.
Ingen skugga må falla på de tjänstemän som skött upphandlingen, de gör, får man anta, bara sitt jobb i enlighet med de direktiv som givits.
Den fråga man bör ställa är – ska inte offentliga inrättningar på Åland gynna det lokala näringslivet och de lokala producenterna, även när det i direkta kostnader blir aningen dyrare? Finns det inte samhällsekonomiska och miljömässiga fördelar med en policy för inköp av lokalt producerad mat som skulle vara värd att ta med i beräkningarna?
När man betänker att landskapet och EU i dagens läge stöder det ålänska jordbruket med avsevärda summor pengar för att man anser det viktigt att det finns kvar så verkar det i sanning märkligt att samma huvudman, landskapet Åland, väljer en annan mjölkleverantör som man inte stött.
Därmed inte sagt att man inte ska upphandla, eller att man inte ska konkurrensutsätta de åländska förädlingsföretagen och primärproducenterna, bara att det kanske vore rimligt med en policy om att man i första hand ska välja lokalt producerad mat, att den lokalt producerade maten kan få vara lite dyrare (kanske en procentsats, kanske ett slags hembudsklausul som ger lokala företag möjlighet att ta kontraktet för samma pengar som den lägsta offerten).
Om majoriteten av Ålands landskapsregerings näringsavdelning är sysselsatt med jordbruksklustret och dess betydelse för det åländska samhället så är det väl lite märkligt om inte samma landskapsregering i en annan korridor kan få fram till landskapsfinansierade Ålands hälso och sjukvård att det kan finnas en helhetsbild att ta hänsyn till för landskapet, och att man dessutom ska ta med miljökonsekvenserna av sina inköp i ekvationen.
Man kan inte tvinga vanliga konsumenter att köpa inhemskt eller lokalproducerat, där måste kvalitet, pris, varumärke och andra faktorer styra och konkurrensen fungera fritt. När offentlig sektor handlar finns däremot möjligheten att ta hänsyn till och låta den politiska viljan eller riktningen ha en inverkan på besluten.
Och där känns det bakvänt att man inte har en helhetsanalys av var samhällsmedel gör störst nytta i enlighet med den uttalade politiska viljan att Ålands ska ha ett livskraftigt jordbruk.
Om inte ens landskapets egna inrättningar köper åländsk mjölk, varför skulle då någon annan göra det.
Ser man det så är signalen tydlig till de åländska mjölkproducenterna; Lägg ner. Det finns billigare grejer att få från Sverige och Finland.
Kanske det finns skäl för styrelsen för ÅHS att ta upp frågan med tjänstemännen och diskutera den ett varv till. Eller för landskapsregeringen att fundera på om man ska fortsätta stöda en näring vars produkter man själv inte ids köpa.
