Är boten för fattigdomens Europa mera fattigdom?
”Röda Korsets matbistånd har ökat med 75 procent mellan 2009 och 2012. Hela 3,5 miljoner människor köar i dag för att få mat. 43 miljoner i Europa kan inte äta sig mätta varje dag.”
Det skriver Röda korset i en rapport om det ekonomiska läget i Europa.
Den beska medicin som EU ordinerat de krisande ekonomierna i södra Europa ska nu sväljas av dem som aldrig var med på festen, som aldrig såg till några pengar och bara fick leva med korruptionens följder, inte dess lukrativa fördelar.
Frågan är nu – hur hårt kan man dra åt bältet innan de humanitära konsekvenserna blir för hårda? Hur mycket vätska kan man klämma ur en sten?
Det kan ju låta effektivt och tufft med sparkraven man lagt till exempel på Grekland för att bevilja de stora lånepaketen, och för hemmamarknaden kan det vara nog så viktigt att poängtera att Finland minsann vill ha garantier för att man får pengarna tillbaka. Men funkar det? Och till vilket pris?
Det är ju inte tu tal om att mycket har misskötts i det grekiska samhället, och att det behövs rejäla förändringar, men när river man sönder ett samhälle så grundligt att det som kan uppstå ur det bara är militärdiktatur eller kaos?
I ett samhälle som det grekiska har det alltid funnits fattiga. Nu finns det snart ingen medelklass. Är det bra för Europa, och därmed för oss? Vi i Finland är bundna till den grekiska ekonomin, till den spanska, den portugisiska och den irländska.
Är det bra för oss om Grekland, vår civilisations vagga, imploderar i fattigdom, extremism och arbetslöshet.
Kort sagt – är det inte dags att prova något annat än ytterligare åtstramningar och sparpaket? Något som ger jobb och hopp och får folk på fötter.
Tänk er att vår landskapsregering skulle gå ut med ett sparpaket som innebär kraftiga lönesänkningar, sämre service på allt, sämre skolor, lägre pensioner – ett skit helt enkelt, och att man dessutom skulle förklara att det är för att EU kräver det för att rädda bankerna och det politiska system som satt oss i klistret.
Det skulle nog bli värre än sandgroparna i Långbergsöda.
Fattigdom är en nedbrytande sjukdom. Störtar man ner miljoner människor i den försämrar man chanserna till återhämtning.
