DELA
© Nya Åland

Är allt på väg att gå åt helvete?

USA står inför ett ödesval. Storbritannien kan lämna EU. Le Pen kan bli president. Och flyktingströmmen kan kosta Merkel jobbet.

Summan? Krig i Europa.
Nja, kanske man inte behöver vara riktigt så drastisk, men den tidigare tyske vicekanslern och utrikesministern Joschka Fischer ringer i den stora alarmklockan i en kolumn i gårdagens Dagens Nyheter.

Fischer ser det minskande globala amerikanska inflytandet som nyckelfrågan för planetens säkerhet framgent. Fischer skriver bland annat: ”I dag har den Pax americana som var garant för en hög grad av global stabilitet börjat vittra sönder, mest märkbart i Mellanöstern och på Koreahalvön. USA är alltjämt världens starkaste makt men varken kan eller vill längre spela rollen som världspolis, eller göra de uppoffringar som krävs för att ordningen ska upprätthållas.”

När USA nu ska välja sin 45:e president – det andra primärvalet (New Hampshire) i raden av val avgörs i dag – handlar det allt mindre om utrikespolitik, och allt mer, framför allt på den republikanska sidan, om att stänga av och stänga ute resten av världen från landet. Den spirande isolationism och nationalism som det ges uttryck för i valdebatten i USA har redan sina föregångare i Europa.

Runt om i EU har nationalistiska partier nått framgång. En nygammal politisk linje som är emot EU av den anledningen att EU handlar om att bryta ned nationsgränser och öka utbytet mellan stater för såväl ökat välstånd som för fred. För Joschka Fischer och många andra är det en alarmerande utveckling.

”För Europa väcker detta en lika svår fråga. Kommer den försvagade Pax americana, som i 70 år har varit garanten för Europas inre liberala ordning, att oundvikligen leda till en kris, om inte krig? Den tilltagande neonationalismen över hela kontinenten pekar mot ett sådant scenario, med förskräckande konsekvenser”, skriver Fischer i DN.

Kanske går den tidigare ministern händelserna lite i förväg, men likväl finns många hot mot den grundsten som freden utgjort i det europeiska projektet sedan Kol- och stålunionen bildades 1952. Fischer räknar upp nationalismen, Storbritanniens möjliga utträde ur EU om folkomröstningen senare i år går fel och trycket på unionens viktigaste sammanhållande länk – Angela Merkel – i sviterna av den kraftiga flyktingströmmen från Syrien. Om dessa tre saker inträffar, riskerar hela unionen att spricka och motsättningar mellan unionsländerna att blomma.

Fischer igen: ”Vart man än vänder blicken ser man växande kaos. Den internationella ordning som smitts i 1900-talets eld försvinner och vi har inte ens den svagaste skymt av vad som kommer i dess ställe.”

Nå , riktigt så svart som Fischer beskriver sakernas tillstånd behöver det trots allt inte bli. Men icke desto mindre är 2016 och de kommande åren nycklar till framtiden. Om dessa samhällsdestruktiva krafter fortsätter vinna mark i en värld som blir allt mer oberäknelig och osäker finns risken att hans profetior slår in.

Europas historia före det europeiska samarbetet var fylld av krig och konflikter.

Men det finns förstås en annan väg än den inslagna. Men att vända trenden kräver att politiker blir bättre på att förklara och förankra politiken. Ett av skälen till att populisterna i dag vinner mark är att politikerna kommit allt för långt från folket. Det är inte längre av folket, utan till folket.

Och för att besvara frågan i rubriken. Nej, allt går inte åt helvete, men det kan vara dit vi är på väg.