DELA
© Nya Åland
Foto: Tomas Enqvist

Är alla lika människor lika mycket värda?

Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Så lyder den tredje artikeln i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Men till och med de mänskliga rättigheterna är måltavlor för politisk debatt. Det tyder på att debattklimatet har förändrats de senaste åren.
Ett exempel är från Sverige där moderata politiker var kritiska till att papperslösa barn ska få gå i skolan i Sverige. Göteborgs oppositionsborgarråd Jonas Ransgård sade till Sveriges radio att han inte tycker att de papperslösa barnen ska ha rätt till skolgång eftersom det bidrar till att bygga upp ett skuggsamhälle där ett nej till asyl inte är ett nej till det svenska samhället.

Åsikten är inte unik, inte heller är den vid första anblick särskilt kontroversiell. Politikern i fråga värnar om sitt lokalsamhälle och vill att resurserna ska gå till de som faktiskt ska bli en del av det svenska samhället. Men när man tar sig tid att fundera på vad uttalandet innebär så handlar det ju faktiskt om att ett av världens mest välmående välfärdsländer debatterar om alla barn som vistas där ska ha rätt att gå i skolan.

Alla barn rätt att gå i skolan. Det slår FN:s barnkonvention fast. Sverige ratificerade barnkonventionen 1990. Finland ratificerade den 1991 med bifall från Åland. 196 länder har skrivit under konventionen.

I det inledande stycket i barnkonventionen står det att FN ska återupprätta tron på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på människans värdighet och värde och på allas lika rättigheter. FN ska främja universell respekt för och tillgodoseende av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla oavsett ras, kön, språk eller religion.

Kritiken mot att papperslösa barn ska få gå i skolan kommer inte heller från någon politisk flank utan från Sveriges största parti, som ledde den förra regeringen. Det är samma parti vars förra ordförande Fredrik Reinfeldt uppmanade svenskarna att öppna sina hjärtan.

Ett annat exempel är debatten på nätet om huruvida kyrkan borde ha läst upp migrationsverkets asylavslag. Kritikerna menar att kyrkan inte ska läsa upp beskeden eftersom det anses vara ett politiskt ställningstagande. Huruvida kyrkans grundläggande kärleksbudskap bara ska omfatta de egna, eller om kyrkan ska ta ställning för eller emot en statlig myndighets beslut har också blivit en politisk fråga i mängden. Men det kritikerna egentligen ifrågasätter är att kyrkan står upp för medmänsklighet.

Rätten till olika åsikter är en grundsten i ett demokratiskt samhälle. Och det har alltid funnits åsikter som inte har ansetts vara politiskt korrekta, för att slita på en redan utsliten term. Men vi har kunnat enas om att vissa universella principer inte är föremål för debatt.

Förklaringarna till det här nya debattklimatet blir i de här sammanhangen alltid fragmenterade. För orsakerna kan vara många.

Det ekonomiska läget, antiglobaliseringen som skapat en starkare nationalism, att flera nordbor kommer i kontakt med de fasor som sker utanför våra egna gränser eller kampen mot PK-maffian som mörkar de negativa effekterna av mångkulturalism?

Oavsett vilken tolkningsmodell man väljer så är det anmärkningsvärt och ledsamt att vårt samhälle har öppnat upp diskussionen för att det kanske inte finns ett orubbligt kontrakt som säkerställer att alla ska behandlas utifrån en och samma premiss: att alla människor är lika mycket värda oavsett hudfärg, religion (eller avsaknad av religion), sexuell läggning eller funktionsvariationer.

För även om vi tidigare i historien inte har lyckats leva upp till alla de fina FN-orden om människors lika värde så har det tidigare inte hört till vanligheten att faktiskt ifrågasätta ordens innebörd.