DELA
© Nya Åland

Använd våra pengar till det jordbruk vi vill ha

Vad skulle hända med jordbruket på Åland om man, enligt en högljudd skaras önskemål, avskaffade bidragen till bönderna?
Svaret är mycket enkelt.
Det skulle läggas ner.

Utan produktionsstöd finns inga möjligheter för ett jordbruk på våra breddgrader att konkurrera pris- eller kvalitetsmässigt med mat som produceras på sydligare breddgrader, med växtsäsonger och arealer vi bara kan drömma om.
Vid EU-inträdet gjordes de nationella stöden till jordbruket om, så att pengarna nu går omvägen via Bryssel och dessutom genomgår en byråkratiseringsprocess utan motstycke i världshistorien, men det är fortfarande i stort sett samma pengar som vi medborgare över skattsedeln betalar in, och som omfördelas för att (bland annat) stöda en nationell matproduktion.

Gjorde vi inte det skulle vi snart stå med igenvuxna åkrar och ett totalt beroende av importerad mat. Vi skulle förlora en hundratals år gammal jordbrukskultur, viktig kunskap skulle falla i glömska. Möjligheten till ett ekologiskt hållbart jordbruk skulle för vår del vara över, för vi skulle för all framtid vara hänvisade till långa transporter för den mat vi äter.

Dessutom skulle vi mista smaker som bara de kalla nordiska somrarna, de långa ljusa nätterna och vårt speciella klimat frambringar. Våra nypotatisar, vår dill, våra jordgubbar. Vår havre.
Självklart måste vi fortsätta stöda jordbruket, inte för böndernas skull, utan för vår egen. Vi måste till och med lära om oss själva, och sluta kalla det bidrag, som är egentligen är lön för mödan att ur våra karga marker få fram maten.

Vi är också tvungna, absolut, att vara kritiska. Ingalunda är det vettigt att stöda jordbruket så som vi gör nu, det tycker inte ens jordbrukarna själva, som ju inte bett om det system vi har idag. Självklart ska vi, medborgarna, staten, ha rätt att med våra pengar säga vilken sort matproduktion vi vill ha. Självklart ska produktionsstöd innehålla beställningar. Precis som för oss andra löntagare är det chefen som bestämmer, och den som betalar ut största pengen är chef. Därmed förstås inte sagt att chefen alltid vet bäst, långt därifrån.

Av denna anledning blir det problematiskt i allra högsta grad om den konservatism som finns inbakad i alla yrkesgrupper ytterligare förstärks med konservatismen i ett maktparti som har både sina väljargrupper och sin personliga försörjning i potten när beslut ska fattas om jordbruksstödens utformning och framtid.
Till exempel om Åländsk center, vars stödgrupper finns på landsbygden, och många av vars lagtingsledamöter lyfter stora jordbruksstöd, inte vill förändring.

Hur gärna vi än vill ha den lokalt producerade maten finns nämligen en annan kraft som pockar på. Det är att allt färre har och kan ha sin försörjning av primärnäringarna. Alla som jobbar i småföretag som har det tufft, alla som jobbar i branscher som är konkurrensutsatta kunde med visst fog hävda att de är lika berättigade till produktionsstöd som en annan näring. Enda skillnaden är att det inte är mat de producerar.
Den extrema tyngdpunkt som våra näringslivsstöd idag har mot jordbruket har ingen motsvarighet i intäkterna eller andelen sysselsatta i olika branscher. Det måste vi tala öppet om.
Så ser skyttegravarna ut. På varsin sida om stridslinjen står de politiska grupperingarna och pekar ut den andra sidans fel. Men hur löser vi problemet?

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax