Äntligen snackas det om de stora framtidsfrågorna
Lantrådet öppnade, i dag svarar kommunerna. Äntligen får vi en framtidsdebatt på allvar.
I torsdagens Nya Åland la lantrådet Camilla Gunell och konsulten Robert Lindfors ut texten om hur de ser på dagens och framtidens Åland. I dag svarar kommunförbundets ordförande Tony Asumaa och förbundsdirektör Erik Brunström.
Föga överraskande är de två lägren inte överens i grundfrågan: vem ska betala.
Regeringslägret menar att det är landskapet som sponsrar mycket av den kommunala verksamheten, så att kommunerna kan hålla skattenivån långt under de nivåer som gäller i kommuner i riket.
Kommunlägret menar att detta är fel, att kommunerna tillhandahåller en hög servicenivå eftersom landskapet beslutat att den ska vara det och därför också betalar mycket för den genom landskapsandelssystemet.
Så här har det låtit ganska ofta genom åren. Skillnaden är att den här gången har landskapet inte lika mycket i kassakistan som det haft de senaste årtiondena. Man måste spara, men har svårt att göra det, enligt Gunell och Lindfors, eftersom landskapet har stora och dyra åtaganden i ÅHS och gymnasieskolan. Verksamhet som i Finland ligger på kommunal nivå.
Kommunerna, å andra sidan, vill förstås värna sitt självbestämmande och sitt utgångsläge skattemässigt gentemot de andra femton kommunerna. Få vill flytta till en kommun med högt skattetryck.
Skalar vi ned det hela landar vi i tre frågor: vem ska producera servicen, hur omfattande ska den vara och vem ska betala?
Inte fråga två, den om hur omfattande servicen ska vara, är brännande. I Annika Orres intervju i dagens tidning ställer Asumaa och Brunström servicenivåer mot skattehöjningar. Man förstår i undertexten att de båda tycker att nivåerna ska minst frysas på dagens nivåer, kanske sänkas, för att kommunerna ska ha en fortsatt god ekonomi.
Och häri ligger möjligen också skärningspunkten på allvar. Hur mycket är vi beredda att betala i skatt för att få tillgång till samma vård som i dag också i framtiden, där fler medborgare är pensionärer och färre förvärvsarbetande? Det är den gyllene frågan inte bara på Åland, utan i hela västvärlden.
För vi blir äldre, lever längre, kräver mer vård och omsorg. Det kostar.
Det är ytterst tveksamt om väljarna vill ha sänkta servicenivåer i den sociala omsorgen, större klasser i skolan och längre vårdköer.
Frågan är då i stället hur det hela ska finansieras. Att hoppas på att klumpsumman ska höjas och att alla problem genom det ska lösas är ingen ansvarsfull politik. Inte heller att höja skatterna till vilka nivåer som helst, det lär knappast leda till större inflyttning, vilket Åland så väldigt mycket behöver.
I stället är det samordning, effektivisering och samarbete som måste bli ledstjärnor.
Hittills har samhällsservicereformen lett till ganska lite. Innan sommaren ska ett finansieringsförslag för socialvården, med skola och äldrevård undantagna. Det finns också ett förslag på samordnad teknisk verksamhet, men det har ännu inte kommit längre än till just ett förslag.
Diskussionen i Nyans artiklar om förhållandet mellan landskapet och kommunerna är ett stort steg i rätt riktning. Nu blir frågan större och mer påtaglig.
För det är just detta som det i grunden handlar om: vad ska landskapet göra och vad ska kommunerna göra. I förlängningen lär vi då komma till frågan om huruvida kommunerna, så som de ser ut i dag, klarar av att producera den service ålänningarna vill ha.
Först då kommer de invanda strukturerna att kunna utmanas i jakten på nya, bättre och mer kostnadsbesparande.
I väntan på detta lät vi få mer snack. En idé för de ledande politikerna och tjänstemännen kunde vara att under tiden fråga ålänningarna om deras åsikt. Vad är man beredda att betala för en service på dagens nivå? Är man beredda att betala mer för än bättre vård, eller är man beredda att sänka kraven på vad det offentliga ska erbjuda mot att skatten förblir oförändrad eller till och med sänkt. Åsub finns som ett utmärkt verktyg, det är bara att sätta igång.
Det är bra att lantrådet och kommunförbundet på allvar talar om de största frågorna, men det gäller att komma till verklig handling också. Det kommer att kräva sina politiker.
Alla beslut kommer inte att hyllas av alla, men å andra sidan är det just vad vi kräver av våra folkvalda: att de tar de tuffa besluten.
