DELA
© Nya Åland

Äntligen diskussion om kommunerna på Åland

Startskottet har gått. Diskussionen om kommunerna är i gång, hur de skall se ut, vad de skall göra, hur många de skall vara.
Det behöver inte bli billigare med en stor kommun än med flera små, säger de som av princip är emot kommunsammanslagningar.
Men det behöver inte bli dyrare heller. Och om det blir bättre utan att bli dyrare så har det ju i praktiken blivit billigare, eftersom man då får mer service för samma pengar.
Var diskussionen inom och mellan partierna slutligen landar vet vi inte än, men partiledardebatten i tisdags, arrangerad av liberalerna, visar att de flesta vill något mer än i dag. Eller mindre, beroende på hur man uppfattar det.

Problemet i dag är att invånarna förväntar sig någorlunda likvärdig service oberoende av var på Åland de bor. För en liten kommun blir det tufft att få fram pengarna. Servicen är dessutom till stora delar lagstadgad, så det går inte att lämna bort en del för att kunna göra något annat mer fullödigt.
Vad som behövs är större enheter. Frågan är om det skall vara bara ett fåtal självständiga kommuner, möjligen bara en, ett fåtal heltäckande kommuner inom var sitt område – en för skola, en för socialvård, en för tekniska frågor med mera eller hur det skall se ut.
Som det är nu måste ett begränsat antal anställda inom en liten kommun vara bra på väldigt mycket. Även om man samarbetar över kommungränserna så blir invånarna olika bemötta beroende på var de bor och vilka kompetenser som är i topp i just den kommunen.

Kommunpolitikerna slår vakt om sina kommuner. Man behöver inte vara tankeläsare för att se varför. Låt oss göra en jämförelse.
I 16 åländska kommuner finns drygt 200 ledamöter i fullmäktige, ett hundratal i styrelserna och vågar man gissa på runt 200 i olika nämnder (drygt 50 enbart i Mariehamn). Hur många av dessa 500 eller fler vill bli av med sin position av visst inflytande i kommunen?
I nybildade Raseborgs kommun – består av Karis, Ekenäs och Pojo – bor knappt 29.000 personer, drygt 1.000 fler än på Åland. På så sätt är områdena jämförbara. Däremot är Raseborg tätare bebyggt och skärgården kan på inget vis jämföras med den åländska. Men i alla fall.
Raseborg har 59 ledamöter i fullmäktige och 13 i styrelsen. Till detta kommer knappt 100 ledamöter i de olika nämnderna. 170 förtroendevalda där mot 500 här.
Närdemokrati, säger de som ser skönheten i det lilla. Men en eller några stora kommuner behöver inte betyda att bygemenskaper slås sönder.

Kommunerna på Åland har i dag omkring 2.200 anställda. Raseborg har 1.700. Eftersom Raseborg har funnits som storkommun i bara ett drygt år så har man sannolikt inte hunnit dra ner på personalstyrkan till följd av sammanslagningen – ifall det ingår i planen – så man kan anta att det låga antalet jämfört med Åland beror på att de tre kommunerna var rätt stora från början.
En annan fråga är hur jämförbara talen är med tanke på att kommunerna i riket har hand om betydligt mer av skola och sjukvård än kommunerna på Åland. Siffran för Raseborg borde antagligen vara ännu mindre för att vara jämförbar.

Någon slutsats av detta?
En är att de förtroendevalda och, möjligen, antalet anställda på Åland skulle räcka till för en betydligt större kommun än Åland, om man slog ihop allt.
De förtroendevalda är självfallet en resurs, de känner för och arbetar för sin kommun. Frågan är bara om de åländska kommunerna har råd med en så överväldigande resurs eller om det kunde klara sig med litet mindre.
Om intresset är stort hos dem som i dag sitter i nämnder, styrelser och fullmäktige i enskilda kommuner, då kanske de fortsätter arbeta inom byaråd, kommundelsnämnder eller liknande på frivillig bas ifall kommunerna blir färre. Det behovet finns säkert och de har ju kunnandet.

Men oberoende av slutsatserna här blir den avgörande frågan vad våra landskapspolitiker tycker, vilka de lyssnar på och vilka beslut de vågar ta. Inför ett val handlar det väldigt mycket om röster.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax