DELA
© Nya Åland

Allt snyggare i toppen ingen garanti för kvalitet

Skönhet, vikt, kompetens, kunskap. Framgång.
Finns det en gemensam nämnare där?
Vad ska man egentligen tro på?
Inför vinter-OS trappas förväntningarna åter upp på prestationer utöver det vanliga. Vi vill ha våra rekord, våra hjältar, våra tragedier i skidspåret och våra vinnare mot alla odds.
Som finländare har man fortfarande en mycket besk smak i munnen av de många dopningskandalerna inom längdskidåkningen. Skidkungen Mika Myllylä, som sent omsider erkänt sitt fusk, är så utskämd som en människa kan bli, och det är inte med någon större tillförsikt man nu gläds åt finländska framgångar. Det kan så snabbt visa sig vara ont förfånget att det nog är säkrast att inte ens ta ut någon glädje i efterskott, om det nu skulle bjudas.

Idrott på elitnivå är en underhållningscirkus och där rör sig stora pengar. Artisterna, idrottarna, kommer ingenvart utan stark uppbackning, och den kommer inte gratis och inte utan krav.
Se bara på dagens idrottsstjärnor. De är inte längre bara duktiga på sin idrott, de är också ofta vackra, vältaliga och karismatiska och gör sig ypperligt på tv.
De fula idrottarna, om man får uttrycka det så, har inte på långt när lika stora chanser att få det ekonomiska stöd som kan ta dem lika långt, även om förutsättningarna skulle finnas.

Så är det, även om det är hemskt. Samma sak gäller överallt. Människor på toppen av våra hierarkier har under de senaste 50 åren blivit allt snyggare. Politiker på toppnivå är oerhört stylade och karismatiska. Företagsledare är långa och smala. TV-människor är nästan omänskligt snygga, och skådespelare ska man inte ens drömma om att bli om man inte har utseendet för sig.
Även i det vanliga arbetslivet blir det allt svårare att ta sig fram om man inte åtminstone håller sig inom normen för det ordinära. I stället för att tillåta ett bredare spektrum av stilar och former tenderar arbetsgivare idag att välja att anställa en smal framom en tjock och en vacker framom en ful.
Det betyder att man allt oftare väljer bort kompetens och kunnande av skäl som borde vara ovidkommande och som i högsta grad är beroende av vilket skönhetsideal som är det just nu rådande.

Denna utveckling är kanske den moderna tidens darwinistiska urval. Kanske är de vackraste och smalaste faktiskt ur ett evolutionärt perspektiv de starkaste, och de som ska föra människosläktet vidare. Alternativet är att den moderna tidens behagsjuka satt överlevnadsinstinkten ur spel, och att vi på ett tragiskt sätt gör mänskligheten en otjänst genom att överbetona ett kriterium som egentligen inte har relevans för hur bra man kan utföra olika uppgifter och hantera utmaningar.

För egen del skulle jag välkomna ett OS med deltagare fula som sopborstar, bara vi slapp förnedringen både mot idrottsintresserade, mot idrottens ideal och mot idrottarna själva att än en gång få besked om att de fantastiska prestationerna i rinken, i spåret eller backen härrör ur droppåsar, plastslangar och blodiga nålar.
Det är väl inte raketfysik ändå att komma ihåg att intelligens och kompetens inte är detsamma som skönhet och undervikt?

nina.fellman@nyan.ax