DELA
© Nya Åland

Alla kattor inte grå, fast man sitter i garderoben

Har Alandia-bolagen sagt upp en person, Pelle(Pia) Hedberg för att hen är transvestit på fritiden?
Om så är fallet har vi all anledning att vara upprörda.
Är det dessutom så att Alandia-bolagen skickar folk på kurs för att de ska ”lära sig att bli av med oönskad personal utan att formellt bryta mot lagen”, så är det ju en ännu större skandal.

Men, är det sant? Vem ordnar en sådan kurs? När har personal från Alandia-bolagen gått på den?
Flera frågor än svar uppstår när man läser om och lyssnar på den dokumentär som sändes på Sverige Radios dokumentärprogram som sändes i fredags, och blottar därmed på ett mycket effektivt sätt det som är journalistikens grundproblem.

Hur ska man låta alla sidor komma till tals, om den ena sidan uppenbarligen har fel? Hur ska man presentera en allsidig bild av det inträffade när viktig fakta saknas, och när en av parterna, i detta fall Alandia-bolagen, anser sig bundna av sekretess från att avslöja detaljer i sin överenskommelse med Pelle (Pia) Hedberg?
Var finns pappren som styrker sanningshalten i påståendena?

Att journalister har en tendens att samlas i drev och gå på samma nyheter i flock, att sanningen kan svänga från en ytterlighet till en annan, visas på ett spektakulärt sätt av fallet Thomas Quick, där sanningens medelväg ännu inte tycks nådd. Första hade vid en närmast mytologisk seriemördare, sen fick vi en rättsskandal och ett alldeles oskyldigt offer, och de tråkmånsar som antar att sanningen ligger nånstans där emellan beskylls fortfarande för dunkla motiv eller närmast kriminell naivitet.

Det kränkta offret i en förtryckt minoritet är en mycket stark berättelse – om den är sann. Frågan är, är vi journalister lika bra på att granska att våra lidandes-historier som på att att granska makthavare? Är bevisbördan lika tung för dem som journalisterna uppfattar som den svagare parten?
Dessvärre är svaret ofta nej, och dessvärre kan vi egentligen inte uttala oss om sanningshalten i den berättelse som rullades ut i Sverige radio. Ord står mot ord, och resten av jobbet är ogjort.

Självklart är det inte ok att diskriminera någon på grund av sexuell läggning. Självklart inte. Men känner man att man behöver klä sig i kvinnokläder, byta kön eller avvika från den gängse normen i samhället, då måste man tills vidare räkna med att folk reagerar. Man får väga in i ekvationen att arbetsgivare kan ha synpunkter på klädsel och expressiva känslouttryck, precis som man har det med vanliga vanilj-heteron och hur de sköter sitt jobb.

För att uttrycka det krasst i en krass värld, om man är säljare av båtförsäkringar, men inte lyckas sälja några, då är det ett problem för arbetsgivaren, oberoende av vad orsaken är. Det är något man måste förhålla sig till och diskutera öppet, oberoende av vad vad man har för preferenser i eller utanför garderoben.

Detta är naturligtvis inte lätt. Det är säkert den mest skrämmande upplevelsen i världen att gå till en chef och prata om något så intimt och tabubelagt som en en annorlunda sexuell identitet än den gängse. Frågan är bara – hur ska omvärlden, arbetsgivaren, köparna och kunderna ens kunna vänja sig om man aldrig säger som det är?

TänkTove Jansson berättelse om det osynliga barnet, som när hon väl en gång blev synlig visade sig vara en ganska arg och bitsk person, som en del gillade och andra inte.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax