Ålandsexemplet förpliktar också oss själva
Självstyrelsen skall exporteras, men syftet måste vara att andra minoriteter kan dra nytta av Ålandsexemplet och inte enbart ett sätt för självstyrelsen att manifestera sig själv.
Det finns nämligen en risk att det goda urlakas om det inte är menat på allvar. Hur mycket hyckel innehåller inte allt tal om mänskliga rättigheter?
Ålandsexemplet – självstyrelsen, demilitariseringen, hembygdsrätten – ger åländska politiker och tjänstemän möjligheten att bedriva en inofficiell utrikespolitik. I ett ganska stort antal konflikthärdar världens runt har Åland diskuterats som en modell för hur minoriteter kan garanteras vissa rättigheter.
En rapport från Ålands fredsinstitut, författad av John Granlund, visar att det inte bara är ideella skäl som ligger bakom den flitiga marknadsföringen av Ålandsexemplet. Det handlar inte bara om omsorg om mindre lyckligt lottade minoriteter, utan också om att sätta Åland på kartan, att odla internationella kontakter, att stärka den egna självstyrelsen, att bygga nätverk för näringslivet och lobba för turismen. Det är egentligen inte överraskande.
Däremot är de bakomliggande motiven en del av en global trend. I det senaste numret av Amnesty Internationals finländska tidning tar Frank Johansson upp problematiken i en ledare. Här handlar det visserligen inte om Åland utan om mänskliga rättigheter. Frank Johansson hänvisar till Amnestys årsrapport och konstaterar att de mänskiga rättigheterna i dag blivit en form av allmän ”statsliturgi”. Det talas vitt och brett om dem, även i diktaturer som på löpande band bryter mot dem och i demokratier som tar dem med en nypa salt.
”De mänskliga rättigheterna har blivit en del av makthavarnas språk och samtidigt har deras betydelse förändrats: de är inte längre i första hand de svagas vapen mot makten, utan en del av hur makten legitimerar sig själv”, skriver Frank Johansson.
Enligt Johansson blir det också allt vanligare att tala om mänskliga rättigheter i första person: mina rättigheter och våra rättigheter istället för deras rättigheter. Inslaget av själviskhet ökar.
Naturligtvis ligger det inget ont i att vara stolt över det man gör bra. Att få internationellt beröm för att man är duktig på minoritetsskydd eller mänskliga rättigheter kan också vara en drivkraft för att lägga energi på det här frågorna. Att från åländskt håll lyfta fram Ålandsexemplet är också en mer eller mindre nödvändig strategi för att då och då påminna riket om det ansvar staten har för självstyrelsen. Både Åland och Finland drar nytta av den positiva internationella uppmärksamhet Ålandsexemplet ger upphov till.
Men självstyrelsen och det åländska minoritetsskyddet förpliktar också.
Ålandsexemplet får aldrig vara något vi enbart för fram för vår egen skull – det måste också vara något vi ger någon annan minoritet, någon annanstans. Åland har också varit förhållandevis dåligt på att visa en bred, folklig solidaritet med områden som kunde dra nytta av vår modell. Ofta har det varit ganska små grupper av tjänstemän, politiker och fredsaktivister som jobbat med att exportera Ålandsmodellen.
För det andra ställer Ålandsexemplet krav på oss själva, på hemmaplan. Privilegierade som vi är har vi ett stort moraliskt ansvar att försvara, hjälpa och förstå de minoriteter som finns inom örikets gränser.
