Ålands-processen till långsamhetens lov
Det finns ingen Ålandsmodell. Möjligen finns det en process, eller ett sätt att tänka kring minoritetsskydd och autonomi som man kan ha som ingrediens i internationell konfliktlösning.
I tisdags hölls en konferens i Mariehamn om Ålandsmodellens tillämplighet ute i konfliktlösningar ute i världen.
Som det alltid är när man lyssnar på forskare som fördjupat sig i det finstiltaste finstilta blir man, särskilt som journalist, fascinerad av passionen för detaljer. Vad betyder de olika delarna i de olika processerna? Hur kan man jämföra äpplen och päron? Vad är själva kärnan i ett äpple?
Samtidigt med konferensen gav arrangerande Ålands fredsinstitut ut en bok ”The Åland Example and Its Components – Relevance för International Conflict Resolution”, där man ytterligare fördjupar bilden.
Ska man dra någon slutsats av boken och konferensen, så är det insikten att det inte finns en Ålands-modell överhuvud taget. Det finns en åländsk självstyrelsenprocess, som mera är ett resultat av vissa historiska förutsättningar och vissa lyckade val, än en modell att applicera på andra konflikter.
Det finns däremot vissa lärdomar att dra av denna process, när den av forskare benas ut i sina beståndsdelar.
Intressantast på konferensen blev det dock när politiska veteraner och diplomater som Pär Stenbäck, Jan Eliasson och Elisabeth Rehn ger sin bild av Ålandsprocessens tillämplighet.
De har inga illusioner.
Om Ålandsprocessen ska ha något att tillföra internationellt måste kunskapen om den komma in i ett mycket tidigt skede av en konflikt, nästan för tidigt för att det ska falla parterna i en pyrande konflikt i smaken. När våld utbrutit är det för sent.
Exemplet Åland visar att en minoritetslösning som inte är populär hos dem det berör i början kan bli både framgångsrik och långsiktigt hållbar om den lyckas kanalisera konflikten i interaktion mellan parterna på så många nivåer som möjligt.
Enklare uttryckt; relationen Åland-Finland är långtifrån problem- och konfliktfri. Det som gör den bra är att det finns flera olika kontaktytor där man kan jobba med problemen på ett hyfsat konstruktivt sätt.
Detta är inte en produkt som är lätt att sälja in på världens konfliktmarknader. Det finns ingen dramatik. Det är rena motsatsen till en quick fix.
Det blir inga resultat som man kan vinna val med, eftersom vinsten är att man blir part i en långsam, byråkratisk och (på ett konstruktivt sätt) tråkig process som gör att man ständigt får kompromissa, och aldrig får allt man vill ha.
Å andra sidan, vilket påpekades på konferensen och kan vara väl värt att notera, var utgångspunkten inte dagens Finland och dagens Åland. Ålandsprocessen inleddes när Finland var en nyfödd republik söndersliten av ett inbördeskrig, ett frihetskrig och ett världskrig, och när ålänningarna ville allt annat utom att bli en del av den republiken.
När president Tarja Halonen, ytterligare en veteranpolitiker med sikte på internationella uppdrag, konstaterar att det finns över 100 självständighetsrörelser i världen som på något sätt måste hanteras så att de inte eskalerar i våld, då kan man kanske ändå kan tro att det finns ett behov av en framgångssaga i det lilla och långsamma formatet.
