DELA
© Nya Åland

Ålands-politiken som ett Sisyfos-arbete

Ålandspolitik i Helsingfors. Kan det var något?
Justitieminister Anna-Maja Henriksson (Sfp) pratade om det när hon förra veckan tog emot Aalto-kommitténs betänkande om en utveckling av självstyrelselagen.
Det kan vara en övertolkning, men också ett första steg i en utveckling där man i Helsingfors i riksdag och regering inte bara hanterar Ålands-frågor när de dyker upp, med olika grader av irritation eller omsorg, utan också har en utmejslad avsikt med politiken.

Det finns mycket gott att säga om en sådan utveckling, framför allt att den skulle vara en garanti för att Ålands-frågor inte bara upplevs vara till besvär, utan också kan bygga på ömsesidig nytta. Om man på rikssidan kunde inlemma en Ålands-politik som en stolt del av den finländska regnbågen, med självstyrelse och svenska och bändåga ålänningar och allt.

För det krävs, bland mycket annat, en ständig, envis, outtröttlig kontakt med politiker och tjänstemän i riket.
Vill man uppnå målet måste insatsen vara hårt fotarbete, hela tiden. I rikspolitiken är Åland en så väldigt liten del att de åländska frågorna glöms bort och försvinner utan att någon har några onda avsikter med det. Bara vi och våra politiker är intresserade och motiverade nog för att driva Ålands-frågorna.

En försvårande omständighet är att informations- och motivationsarbetet är ett Sisyfos-jobb, ständigt i uppförsbacke mot nyvalda och nytillsatta personer som inte fått den grundläggande kunskap.
Här har landskapsregeringen och lagtinget och tjänstemännen naturligtvis viktiga roller att spela. Tyngst vilar ansvaret på landskapsregeringen och dess ministrar, men också de åländska partierna bör, om det ska bli något, upprätthålla en ständigt öppen kanal till rätt människor i riket.

Hur gör man det? Som ålänning saknar man kanske de nätverken. Man kanske inte känner sig hemma i de finska politiska sammanhangen? Kanske hämmas man av språkbarriären?
Även i dessa dagar av alla möjliga sociala medier och kommunikationsmöjligheter kan betydelsen av personlig kontakt och samtal i verkliga livet inte överskattas.
Det må låta barnsligt, men lyft på luren. Gå på gemensamma konferenser. Delta i partimöten där man kan sitta bredvid en riksdagsledamot som sitter i ett viktigt utskott. Var aktiv i Nordiska rådet. Kanske allt som görs där inte har så väldigt stor betydelse, men det är en utmärkt kontaktyta.
Och sedan; Använd kontakterna.

En åländsk rikspolitik som bygger på att passivt vänta och skramla med motstånds- och upprorsvapnen på hemmaplan är inte bara verkningslös och kontraproduktiv. Den är också lat.
Kanske kan man dra en parallell (om man vågar) till Ålandskommittén, som på 1920-talet i det tysta arbetade med Ålandspolitik och självstyrelseutveckling, och lyckades uppnå resultat genom samverkan, genom att lirka och argumentera, medan den massiva motståndsmanifestationen på Åland för en återförening med Sverige blev resultatlös.

Eller kanske med Evald Häggblom, som så envist pratade för sina frågor att meningsmotståndarna till slut uppgivet gav med sig för att slippa höra mer.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax