DELA

Åland för litet för ett rasistiskt parti

I danska Weekendavisen ingick i förra veckan en artikel om Åland, skriven av den tidigare ministern i Danmarks regering, Birte Weiss.
Hon beskriver Åland som en framgångssaga bland öar, en plats där befolkningsantalet stiger, och där det råder en bred politisk enighet om att invandring är bra för Åland, att det är något att välkomna.
Birte Weiss drar en parallell mellan de bägge, menar rentav att den åländska framgången i att attrahera inflyttare bottnar just i denna välkomnande attityd till inflyttning.

Det uppfriskande med att bli sedd med en utomståendes ögon är att det vanliga självhatet, den vanliga ironiska distansen, den vanliga känslan av att hemmaplan alltid är lite töntig och bonnig och lite bakefter, försvinner.
När en annan tittar på Åland ser hen inte det småaktiga, det käbblande eller det konservativa, utan ett sant flerspråkigt, öppet och välkomnande Åland, en plats som andra, till exempel Bornholm, gärna kunde ta efter.

Birte Weiss rentav förundras över att det inte på Åland finns rasistiska eller neo-rasistiska partier, att alla från höger till vänster står upp för allas lika värde och mot en populistisk tolkning av vem som är skyldig till allt ont i världen.
Och när hon säger det, så inser man att det ju är sant. Det är helt fantastiskt att vi på Åland inte har ett sannfinländskt eller nydemokratiskt parti. Det är helt fantastiskt att inget av våra etablerade partier eller politiker väljer att befatta sig med främlingsfientlighet. Alla de åländska partierna i vårt parlament har uttalat sig för sexuellt likaberättigande, de har gemensamt krävt att Finland ska skärpa sin lagstiftning mot trafficking och sexhandel, och Ålands landskapsregering har begärt att Finland ska se till att Åland kommer med i kvotflyktingsystemet, så att de åländska kommunerna ska kunna ta emot flyktingar från Syrien.

Vad beror detta på? Den viktigaste förklaringen är förmodligen att vi har det ekonomiskt väl ställt och fortfarande anser oss ha råd att vara generösa och humanistiska.
En annan förklaring, med viss självhävdelse, är att den åländska debatten med den mediamångfald som råder, i åratal tagit upp värde- och värderingsfrågor, och att både journalister, politiker och allmänhet tvingats rannsaka sig själv i dessa frågor.

Ingen kommer undan på Åland, med att slappt häva ur sig dumheter, och det råder en bred konsensus, även mellan tidningshusen, om att rasism och främlingsfientlighet är något fult som vi inte vill att våra politiker ska syssla med.

Den rätt marginella grupp som har andra åsikter har till dags dato inte öppet vågat stå upp för sina åsikter, och det är inte för att det är synd om dem eller att de blir illa bemötta, utan för att de inte vågar stå upp för de åsikter som nog kan luftas anonymt, men inte med eget namn.
Där stannar alltså cirkeln, ofullbordad. För att de främlingsfientliga krafterna ska få betydelse och makt, måste de ha ett ansikte. Det måste till en Jimmie Åkesson eller en Timo Soini, och det har inte Åland.

Till och med vårt eget separatistparti har gjort klart och tydligt att man uttryckligen är antirastister, och att man vill göra Åland självständigt men inte stoppa invandringen (utom möjligen från Finland, och då av språkpuristiska skäl).

Vackert så. Vi fortsätter med det.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax