DELA
© Nya Åland
Foto: Annica Lindström

Åland en bricka i ett inrikespolitiskt spel

Pratet om höjningen var främst tänkt som ett plåster för de uteblivna vindkraftsmiljonerna. När plåstret nu rivs bort blottas såret som vindkraftssveket lämnade.
Nej. Det blev ingen höjning av klumpsumman från 0,45 till 0,48 procent den här gången heller. Det stod klart i slutet av förra veckan då statsminister Juha Sipilä presenterade 2017 års budget.

Arbetet för att höja klumpsumman har pågått i många år. I år väcktes hoppet åter till liv då Ålandsminister Anne Berner (C) i våras under sitt Ålandsbesök, å statsminister Juha Sipiläs vägnar, framförde att riksregeringen är beredd att utreda en höjning.

Höjningen var främst tänkt som ett plåster för den upprivna vindkraftsöverenskommelsen som gett Åland ett vindkraftsstöd på 60 miljoner euro. Stödet hade godkänts av den förra regeringen och riksdagen. Ett ytterst arbetsdrygt och resurskrävande arbete hade lagts ner i onödan. När den nuvarande regeringen ensidigt rev upp överenskommelsen struntade Sipilä och hans kolleger kallt i praxisen om att tidigare slutna överenskommelser ska respekteras.

Att riksregeringen valde att blanda samman det uteblivna vindkraftstödet och en höjning av klumpsumman tyder på en oförmåga att skilja på två vitt skilda saker.

Problemet med den uteblivna höjningen är att både statsminister Sipilä och Berner gav sken av att de kommer att arbeta för höjningen. Ingen betvivlar att åtminstone Anne Berner jobbat hårt för den, men har hon som minister i statsministerpartiet inget stöd av sitt parti eller regeringskollegorna så spelar det ingen roll. Både de åländska politikernas och rikspolitikernas tid är för dyrbar för att spilla på projekt där utgångsläget är givet. Dessutom borde statsministern ha kontrollerat hur de övriga partierna ställer sig till en höjning innan han lyfte upp frågan om en utredning. För varför ska man utreda om de övriga regeringspartierna kommer torpedera alla förslag?

Att den politiska viljan har saknats blir tydligt då Ålandsdelegationens ordförande tillika landshövding Peter Lindbäck i Nya Åland (3.9) konstaterar att det inte finns juridiska hinder för en höjning. Riksregeringen gömmer sig bakom paragrafer, vilket Anne Berner också delvis medger i samma tidning. Det hade varit betydligt rejälare av statsministern eller hans budbärare Anne Berner att säga att man förstår argumenten för en höjning, men att Finlands ekonomi i nuläget inte tillåter det. Nu känns det som ett dubbelt svek.

Den inrikespolitiska aspekten spelar också en stor roll för slutresultatet. Medan Sipilä och finansminister Petteri Orpo berättade om hur budgeten ska få landets ekonomi att svänga ägnade utrikesminister tillika Sannfinländarnas partiledare Timo Soini sin tid i rampljuset år att sparka åt alla håll under budgetpresentationen. Om något tyder det på Sannfinländarnas kris då Soinis inledande meningar handlar om hur usla Vänsterförbundet och De Gröna är, för att sedan anklaga Socialdemokraterna för att ha bra idéer som aldrig genomförs, för att slutligen drämma till med båtskatt på “herrarnas fritidsskonare och yuppievattenskotrar”.

Det är i det ljuset de sannfinländska riksdagsledamöterna Leena Meris och Simo Elos utspel om att deras parti stoppade höjningen av klumpsumman ska ses. Sannfinländarna har inget att förlora på att klanka ner på Åland, snarare tvärtom.

Under sin tid som statsminister har Sipilä med sitt tigande tydliggjort att han inte har några ambitioner på att vara en moralisk ledare för landet. Skulle han ha det hade de kränkande och rasistiska uttalandena som sannfinländska politiker hävt ur sig lett till någonting. Men det minsta man kan begära är att statsministern är uppriktig och slutar hålla Åland på sträckbänken.

Även om många ser det som om riket inte bryr sig om Åland ska man inte dra för stora växlar på den uteblivna höjningen. I nuläget ter det sig som om Åland och de minskade anslagen till flyktingar främst blivit en av de få saker som Sannfinländarna kan stoltsera med inför sina väljare.

Med tanke på det läget landet befinner sig i är det ytterst beklämmande att de inte klarar av att slänga bättre köttben till sina väljare.