DELA

Åland – dyrast, godast, bäst. Mat för en hållbar värld.

En matrevolution. Dyrare, bättre, mer exklusivt. Det kan vara Ålands framtid.

I den inledande delen av landskapets tilläggsbudget, ni vet, den som presenterades i onsdags före påsk, stod en del intressant att läsa i den inledande delen. Inget nytt direkt, men det är ändå bra att bli påmind.
I sin översyn av konjunkturerna bransch för bransch konstaterades att sjöfarten, motorn och bränslet i åländsk ekonomi, hackar och spottar.

Det finns en given orsak, och den kommer inte, aldrig mer, att bli bättre. Tillgången på olja och effekterna av förbränning av fossila bränslen gör att det inte längre är lönsamt eller numera mycket mindre lönsamt att transportera människor över vatten.
Det spelar ingen roll om det handlar om nöjeskryssningar, affärsflyg eller skärgårdens nödvändiga landsvägar över vattnet. Det blir dyrare. Lönsamheten sjunker. Våra stolta rederier står inför stora och långvariga utmaningar, både i konkurrensen med andra lika plågade rederier, och för att ställa om sin flotta till ett bränsle som medger vinst och uppfyller miljökrav.
Så vart ska Åland vända sig för att hitta framtidsbranschen? Är det cleantech? Är det turism? Är det något vi inte vet om ännu?

Något överraskande, eller kanske inte, börjar en urgammal näringsgren stiga fram som en möjlighet. Det är en liten, liten spirande grodd, knappt mer än en tanke, men den lever.
Kanske det är jordbruket som ska rädda Åland. Åh, jag hör hur det suckas och skrattas  nu. Jordbruket, som är en enda stor bidragsgrop, som knappt överlever, som måste hållas under armarna och producerar gräs att plöja ner.

Det åländska jordbruket, som ska tävla med spanska tomater, kenyanska ärtskidor mitt i smällkalla vintern och växthusjordgubbar året om.
Ja, som ska tävla mot det spanska jordbruket där vattenbristen snart är akut och tomaterna ska flygas med dyraste bränslet. Dito för de kenyanska ärterna. Och de belgiska gubbarna, som med sina svällande former i sina plastförpackningar smakar så lite att man knappt vet om det är en jordgubbe man har i munnen eller en bit gurka.
Tänk så märkligt då, att det är Ålands centralandelslag med sin gammeldags mikroproduktion, sitt smör, sin ost, den kommande glassen, som inger lite hopp. Tänk att det är anti-jordbruksminister Karlström som när han envisas med att se jordbrukare som företagare visar på nya vägar.

Tänk att det är de flummiga idéerna om ekologiskt, närodlat, smakrikt och svåråtkomligt som känns som nytt och konkret.
Nya bränslen kommer man inte att hitta på här på Åland. Knappast heller de revolutionerande nya tekniska lösningarna som kräver högt specialiserade kunskaper i högt specialiserade ämnen.
Vi kan bygga nytt med det vi har. Vi kan bygga på den goda maten. Den som inte bara smakar och doftar, utan den som är producerad med minsta möjliga åverkan på framtiden, som ska ätas nu och här och som kostar det som det kostar att producera mat rättvist och bra.

Varför inte marknadsföra Åland för turister, konsumenter och världen som platsen som maten är så dyr som den faktiskt borde vara.
Det har ingen annan gjort i alla fall.
Nina Fellman