ÅHS i förändring ett fyrverkeri av känslor
För att förändra en stor organisation som Ålands hälso- och sjukvård måste man ha hud som en mycket gammal elefant, förstånd som två och full uppbackning från styrelsen.
Dessutom hjälper det om man besitter ett mått av diplomati och finkänslighet. Gör man det kan man lirka och förklara sig fram där man annars skapar konflikter som är destruktiva, tar onödigt mycket tid och känns jobbiga för de inblandade.
Kanske kan man dra slutsatsen av det senaste rabaldret att Ålands hälso- och sjukvård sent omsider i Peter Rask fått en förvaltningschef med en verklig vilja att förändra riktningen på denna jätteskuta, men att han tyvärr besitter tunga stålskodda fötter och endast ett minimum av finkänslighet.
Det betyder att vi bara sett början av de blixtar och dunder förändringen av ÅHS kommer att förorsaka.
Ser man på ÅHS med en utomstående skattebetalares ögon kan man bara applådera den chef och den styrelse som tar itu med gammalt skrot, dåliga system, övervintrade privilegier och förmåner. Man hoppas att förändringarna är vettiga och att de är fast förankrade i fakta. Man hoppas att kunskapen från ledningshåll är tillräckligt djup för att förändringarna också ska vara förbättringar (vilket ingalunda alltid är fallet).
Dock finns det skäl att bli allvarligt bekymrad över den kritik som nu riktas mot Peter Rasks sätt att sköta jobbet. Inte för att det rör upp vågor, inte ens för att det blir konflikter, det är trots allt att vänta om man börjar rusta med förändringar i en stor organisation.
Problemet är att man inte får folk med sig om man bara kommenderar och härjar. En chef kan som bekant inte göra jobbet, bara få andra att göra det på bästa sätt. Den som genom sin ledarstil och kommunikation bara orsakar aggression och konflikter får inte jobbet gjort, hur rätt man än skulle tänka.
Med det sagt får man förstås erkänna att ÅHS ur klient- och skattebetalarperspektiv känns som en organisation som verkligen behöver ruskas om. Den är hierarkisk. Den är stelnad i sina former. Den första reaktionen till alla tänkbara reformer är oftast nej.
Om man hamnat i en situation där det inte hjälper att diskutera och lirka, och där det tydliga uppdraget från oss som betalar är att organisationen ska bli billigare och effektivare, då kanske det behövs en chef som är beredd att ta på sig demonkappan och göra det som måste göras.
Nu är det ögonblick då Peter Rask ska visa att han är uppgiften mogen, inte bara att driva på förändringen, utan att sakligt förklara, att lugna ner de upprörda känslorna och att inte ge sig in i personliga vendettor och osakliga beskyllningar.
Som chef måste han också inse att han inom sin organisation aldrig, aldrig kan vara privatperson eller föra lönediskussioner för sin hustru, hur oskyldigt det i verkligheten än är.
Människor kring Peter Rask som inte varit direkt involverade i de nu aktuella konflikterna tecknar en bild av en driftig, kunnig, intresserad och rak chef vars största brist är hans brist på diplomati.
Det kan vi leva med – om resultatet blir en bättre och effektivare sjukvård som vi har råd att finansiera.
