DELA
© Nya Åland

792 är inte för många – inte för oss som har allt

I måndags fattade EU-ländernas inrikesministrar beslut om en omfördelning av de asylsökande flyktingar som nått Italien och Grekland över Medelhavet.

Det innebär att dessa båtflyktingar ska placeras ut i de olika EU-länderna för att på så vis underlätta för medelhavsländerna.
Enligt EU-beslutet ska Finland, utöver den tidigare flyktingkvoten, ta emot 792 båtflyktingar. Regeringen, Sannfinländarna och Timo Soini i spetsen är oroade över beslutet och i ett sms till FNB meddelar Soini att partiet konsekvent kommer att motsätta sig denna linje. I hela EU är det bara Tyskland och Sverige som varit positiva till kvotfördelningen.

Laura Yli-Vakkuri, överdirektör på inrikesministeriet, tycker dock inte att antalet flyktingar är en besvärande fråga.

– Det handlar om en mängd som är enkel att hantera. Vi har tillräckliga resurser, säger hon till Hufvudstadsbladet onsdagen den 22 juli.

Dessa 792 människor är inte många procent av den årligen till Finland kommande flyktingskaran på över 8 000. Och de är verkligen inte en stor del av Finlands befolkning. 0,1 promille, närmare bestämt. 0,1 promille, det är en försvinnande liten andel. Och de länder som dessa alltför ofta överlastade och undermåliga båtar anländer till är redan krisdrabbade.

Finlands flyktingpolitik har av tradition varit väldigt stram och återhållsam.

Med tanke på dagens globala flyktingsituation, med fler människor ofrivilligt på flykt än någonsin förut, känns det otroligt svårt att förstå den, milt uttryckt, mycket restriktiva linje som drivs. Inte minst när det är frågan om familjeåterföreningar. Under de tre senaste åren har bara 12 av 252 föräldrar till ensamkommande flyktingbarn fått positivt beslut om att få komma till Finland. Det är för få. Alldeles för få.

Föräldrar har väl i alla tider velat ge i första hand sina barn trygghet och ett liv med bättre villkor. När Finland skickade barn till Sverige under andra världskriget var det helt enkelt för att säkra barnens trygghet och tillgång till vård. Där fanns ingen misstanke om att de användes som ankare. De kallades krigsbarn.

När minderåriga kommer ensamma före övriga delar av familjen ser migrationsverket ofta orsak att misstänka att barnen har skickats till Finland för att röja vägen för resten av familjen som kommer efter. De kallas ankarbarn.

Onekligen följer detta med en bitter smak av dubbelmoral – och ren själviskhet – från Finlands sida.

Enligt FN:s barnkonvention och Finlands utlänningslag ska barnens eget bästa ses till i första hand i beslut som rör dem. Men en granskning utförd av Flyktingrådgivningen i domstolsärenden visar på helt andra prioriteringar i praktiken. I långt över hälften av ärendena som rör asyl- och särskilt familjeåterföreningsprocesser nämndes inte paragraferna om barnens bästa. Inte över huvudtaget. Inte ens i de beslutande lagrummen.

Ett nytt liknande fall uppmärksammades i riksmedia för ett par veckor sedan. Familjen till diabetessjuka Iise Abdi fick avslag på sin överklagan till förvaltningsdomstolen över migrationsverkets negativa beslut om att få komma till Finland. Det blir alltså ingen återförening här för dem.

Kring debatten gällande Ålands hemlösa tog det inte länge innan argumenten dök upp. Argument som ”Hur ska vi kunna ta emot flyktingar om vi inte ens har råd att ge alla ålänningar ett hem?”

Men varför ska det vara frågan om antingen det ena eller det andra? För oss som redan har allt, borde inte det minsta vi kan göra vara att sträcka ut en hjälpande hand till de som inte har något? Borde inte detta vara vårt gemensamma ansvar?

0,1 promille. Det är inte många. Och Åland kan faktiskt dra sitt strå till stacken.