Hindersböleområdet har varit bebott alltsedan vikingatiden. Om detta vittnar drygt 60 gravkullar och en medeltida husgrund öster om den vattenled som då sträckte sig från Slemmern norrut in i Jomala.

Den första namngivna hindersbölebon som vi känner till är Hinrik Olsson,eller ”Hendrik i Böle” . Han förekommer i Stockholms s.k. ”skottebok” som skeppare på en kalkskuta redan 1506 och 1518. Han nämns också i jordeboken 1538.Kanske är det Hendrik som givit hemmanet sitt namn. 1563 är skattehemmanet bebott av Erik Hendersson, vilket kan tolkas så att han, med en lättare stavningsförändring är son till Hendrik i Böle.
Tre år senare uppträder Per Månsson som bonde. Det är också han som 1571 får erlägga hela 12 mark, 5½ öre för lösen av Älvsborgs fästning från danskarna. Summan är förvånansvärt stor i förhållande till andra hemmans utlagor i Jomala socken, där det finns variationer från 2 till 7 mark för ett normalstort hemman. Ändå är Hindersböle enstaka hemman inte större än 5/6 dels mantal eller 125 jordmarker.
Per Månsson är ingen betydande jordägare, men han är ändå betrodd att sitta som nämndeman i tingsrätten från 1601 fram till åtminstone 1607, vilket var en prestigefull uppgift.

Sedan förlorar vi hindersbölebönderna ur sikte för en tid, men kan utgå ifrån att en viss Måns spelar en viktig ägarroll, för 1660 påträffas Erich Månsson tillsammans med 39 andra bönder i en skrivelse i Jomala kyrka. Bakgrunden var folkets missnöje med sin präst Olof Beckius. Året innan hade man försökt få den förhatlige själasörjaren avsatt. Men – sådana missnöjesyttringar skedde inte ostraffat under denna tid.
Landsprosten Boetius Murenius hade författat en inlaga för att på böndernas vägnar be om deras förlåtelse. Murenius skriver i sin bombastiska stil, bland annat att ”bönderna lydde onda rådgifvare och i sitt oförstånd föllia den stora arga hopen och utstöta kyrkoherden från sitt bröd och lägenhet”.
Striden gick vidare till Åbo Hovrätt, som utdömde kännbara straff till dem som tagit initiativet. Bötesbeloppen uppgick till 100-200 daler kopparmynt, vilket nästan motsvarade värdet på ett normalstort hemman. Då ingrep Domkatitlet och överklagade till Kungl.Majt., som nedsatte bötesbeloppet till mellan 12 och 6 daler silvermynt.
Men missnöjet med Beckius fortsatte. År 1668 hade både Domkapitlet, biskopen och Murenius anslutit sig till ”den stora arga hopen”, varpå Beckius blev avsatt och måste lämna Åland. I Murenius inlaga förekommer, förutom Erik Månsson, två andra namn i Hindersböle, nämligen Matts och Daniel.
Eftersom dessa saknar släktnamn, men har undertecknat med sina bomärken och det fanns bara ett hemman i Hindersböle, kan vi bara gissa att de var två vuxna söner till Erik Månsson. Detta är enda förklaringen, om än obekräftad.
Erik Månsson träffar vi på nästa gång på tinget i Sund 1662, denna gång som kärande part. Den som för Erik Månssons talan är inte vem som helst, utan den myndige sundsprosten Bryniel Magni Kiellin. Ur det synnerligen röriga tingsprotokollet, kan man sluta sig till att Erik Månsson sålt en häst till Sigge Olofsson i Töftö. Denne hade sålt hästen vidare till två olika köpare i Reval (Tallinn).
Det var också något skumt med betalningen. Sigge hade köpt hästen för 32 daler, och inte de 40 daler som han ”i en bodh under Eriks bomärke hade låtit skriva”. Fallet blev så invecklat med alla motstridiga vittnesmål, att rätten inte kunde fatta något domslut, så hela ärendet förföll.

Under 1700-talets första del är Per Eriksson bonde i Hindersböle, möjligen en son till Erik Månsson. Per dör 1742 och hans änka Caisa Nilsdotter tar över. Hon avlider i sin tur 1759, och av bouppteckningen framgår att hon äger lite silversaker, men just ingenting annat av värde, förutom hemmanet förstås.
Som arvingar uppges sonen Matts och dottern Brita. Matts Ersson (Eriksson) är en viktig person i släktkedjan. Under hans tid uppgör lantmätare Anders Mörn en mycket vidlyftig, beskrivande karta över Hindersböle hemman. Det sker 1759, alltså samma år som Matts Ersson tar över som bonde.
Hindersböle är fortsättningsvis ett enstaka skattehemman på 5/6 mantal, ”som till skog, mulbete och fiskevatten” är samfällt med Dalkarby. Gården består av tre huvudskiften, varav ett större i norr är skog. Förbi detta löper en väg norrut, som kan vara en ridväg till Dalkarby och kyrkan. Vesterkalmare bys ägor gränsar i öster och Dalkarby hage och äng i väster.
Man odlar efter vanligheten humle och kål invid gården, annars är beteshagar och åkrar utspridda. Skogen ger ”nödtorftigt timmer till gärdsle, stör och vedbrand”, och för avsalu avverkas årligen omkring 12 famnar granved, möjligen för tranport till Stockholm.
Med fisket i Slemmern är det ganska skralt. Höst och vår kan det bli ”någon kok” av abborre, gädda och mört, men mängderna räcker inte ens till det egna hushållets behov.
I öster finns en ”faststängder stenbacka till boskaps vila om middagarna”. Hur denna ”backa” var avstängd framgår inte, men faktum är att man kan se rester av en stengärdesgård öster om det daghem som numera är byggt på den dåvarande Vikarängen. Närmare Slemmern finns också lämningar av en stengärdesgård. Hemmanet är underlagt Kastelholms kungsgård och ”hänseende till avlägsenheten, därest detta hemman med sina dagsverken är underlagt, nödgas åbonden hafva trenne hästar”.

Dagsverksskyldigheten på slottet och kungsgårdarna har anor sedan 1500-talet. För ett så litet hemman som Hindersböle gård, måste man ställa upp med fem häst- och tio drängdagdsverken årligen under 1600-talet. Det slår en sentida historiker, hur opraktiskt det var att köra de arma hästarna så långt som till Sund. I stället kunde dagsverksskyldigheterna ha fullgjorts på kungsgårdarna i Haga eller Grelsby. På så sätt kunde man ha undvikit det påfrestande färjpasset över Färjsundet – men icke!
Och på tal om avstånd – lantmätare Anders Mörn noterade att 1759 var avståndet till Åbo 22 mil och till Stockholm 24. Till allmänna landsvägen och till kyrkan var det ¾ mil, alltså 7,5 km.
År 1819 ägs gården av Jan Ersson (Eriksson). Han har en son med namnet Matts, som står som ägare 1845. Matts Janssons yngre bror Carl förändrade sitt patronymikon (farsnamn) till Carl Lindholm och blev skomakare. Matts Janssons fru hette Brita. Hon bodde kvar på gården åtminstone fram till 1874, då som änka och ny hemmansägare.
År 1870 omtalas den första torparen på hemmanet (enligt mantalslängderna). Han heter Johan Johansson, men efterträds av Karl Sjöblom 1899.
Erik Viktor Helenius (43 år) var bonde på stället 1895. Hans hustru Hanna beskrivs som sinnessvag. På gården bodde bland andra sjömannen och fyrvaktaren Johan Dahlblom. I övrigt är pigor, drängar och så kallat löst folk visserligen nämnda i mantalslängderna, men de försvinner vartefter och efterträds av nya namn.

Den enda person som återstår av den förra släkten vid ingången till sekelskiftet 1900, är inhysesbon Matts Mattsson.
Då samma släkt tycks ha ägt eller verkat på gården sedan Hendrik i Böle 1506, är det kanske dags att sätta punkt här och låta andra berättare ta över fortsättningen.

CHRISTINA REMMER