Men många har ju skrivit om Badhuset, anmärker någon. Jo, nog hade Badhuset (1889-1914) också med hygienen att göra, men mariehamnarna hörde bara undantagsvis till klienterna. Dock uppstod, bokstavligen på Badhusets grund, stadsbastun, som under nästan fyrtio år betjänade mariehamnarna.
Ritningen är daterad i Helsingfors 1929. Den Ålandsbördiga arkitekten Torsten Montell hade ritat en exklusiv inrättning för välbeställda familjer med karbad, ångskåp och elektrisk ljusbehandling. Men så blev det inte. Stadsbastun blev en folkbastu.
Byggherren, staden, följde Montells ritningar bara till det yttre. Bastun fick två bastuugnar i skilda rum, med damer på landsidan och herrar på sjösidan, och samma uppdelning gällde i korridoren med omklädningshytterna. Här basade i tur och ordning Anna Nordblom, Emilia Jäkälä och Patricia Jäkälä. Fru Jäkälä, alltså gamla frun ”Emmy”, ansåg sig ha ett visst ansvar också för själens renhet och hade i mittgången hängt upp en broderad tavla med texten: ”Adams söner må ej glömma att sin kropp i skynket gömma”.
Det verkar som om den nya stadsbastun skulle ha tagit kål på en annan betydande bastuanläggning, nämligen Fahlers bastu. Vi vet inte när fabrikören H.A. Fahler startade sitt bad, men det upphörde i och med tillkomsten av stadsbastun i slutet av 1920-talet. Att anläggningen var betydande kan fortfarande ses, den låg i den sydligaste av de tre fastigheterna vid Strandgatan 25. Huset – i tegel – har fått en extra våning som idag hyser företaget Jannes Båtkapell. Bastun låg således halvvägs mellan garveriet – som Fahler startade 1881 – och Fahlers brygga vid Slemmern.
Stadens krönikörer har glömt badstugorna och likväl var de många. Vi känner ett tiotal också från tiden efter stadsbastuns tillkomst. Borgarna delade sina gracer mellan dem. Gustaf Erikson frekventerade stadsbastun, konsul Nylund med familj åkte i hyrd limousin till Emmas bastu i Ytternäs medan urmakare Wickström med sin stora familj åkte taxi till Kallios. Till urmakarens lördagsnöjen hörde också att det var han som körde och taxichauffören satt bredvid. Detta var före privatbilar blev allmänna.
Westerlunds bastu. Mellan Västra utfarten och Stenhuggarvägen ligger Westerlunds bastu, den enda av stadens små badstugor som finns kvar i dag. Den drevs av Amanda ”Manda” och Nestor Westerlund och låg när den var verksam på Jomalasidan av den dåvarande stadsgränsen. Foto Folke Wickström
Den första badstugeägaren vi känner till namnet är Katarina Eriksdotter. Hon var en av de allra första yrkeskvinnorna som gjorde karriär i staden. I kyrkboken är hon stämplad; antecknad för första resans lägermål – olovligt heterosexuellt könsumgänge – men badstugan och hårt arbete gav henne så småningom både egendom och status. Hennes badstuga låg vid Ytternäsvägen, i det sydvästra hörnet av dagens Krokviksgränd och Östernäsvägen.
År 1886 ansöker hon om tilläggsmark ”ytterom stadens linie” – på oplanerat område söder om Nuvarande Skillnadsgatan, tidigare Liniegatan. Fullmäktige tillstyrker med motiveringen ”att hon en längre tid och med stadsbornes goda minne ägt en badstuga, vilken hon upplåtit åt allmänhetens begagnande.”
Intressant nog startar en betydande gårdsägare, Anders Husberg, en namninsamling mot Katarina men den förkastas av fullmäktige. Här vinner således en baderska över en gårdsägare. När hon dör 1921 är hon 90 år gammal.
I kyrkboken är hon inte längre Kajsa utan Katarina Eriksdotter och tituleras ”gårdsägare”, genom tiderna en hedervärd titel i Mariehamn. Gården hon äger är Övernässtugan, inte så stor men i alla fall ...
Kallios bastu. Stenarbetare Oskar Kallios gård var en liten oas i Västra hamnen. Uthusen låg på klipphyllor i det gamla stenbrottet med bastun högst upp (endast taket syns på bilden). Till denna idyll vallfärdade mariehamnarna under många år för att utöva sitt reningsverk. Idyllen begravdes vid slutet av 1980-talet under ett reningsverk av ny typ, bastun hade stängt långt tidigare. Också lotsbron (längst till höger) och lotshamnen är borta. Teckning Folke Wickström 1974
De minsta badstugorna, som vi minns dem från 1940-talet, var alla av likartad, enkel typ. Det fanns två omklädningsrum med dörr som ledde in till bastun. Bastuugnen var alltid av den effektiva direktvärmda typen, där rökgaserna passerar genom knappelstenarna i ett stort metallkärl på sin väg till skorstenen.
Eldningen var en lång process som skulle avslutas före gästerna kom. Alla som kastat bad i en sådan ugn minns det speciella ljudet när vattnet förångas djupt nere bland stenarna; för små barn ett avgrundsmuller som från jordens inre, som alltid följdes av den hemska ångkvasten. I detta inferno skulle barnet också tvättas av sin mamma, det fanns ju inget separat tvättrum.
Länge fanns en privatägd bastu som tävlade med stadsbastun i storlek och service. Det var Ahrebergs bastu. Gatunamnen i Johannebo: Bastuvägen, Knappelstensvägen, Kvastgränd och Lögargränd avslöjar var den låg, i parken vid västra ändan av Barfotagränd.
Vi kan ana att badkulturen kom österifrån till Johannebo. Bastuns ägare muraren John Ahrebergs föräldrar Edla och August Aarne kom från Pikis till Åland 1898 som prästgårdsarrendatorer.
Ahrebergs bastu hade herrsida och familjesida, med skilda tvättrum med dusch. Det fanns sju omklädningshytter och väntrum. John Ahreberg var en man med stort hjärta, intygar Isabel Kvarnfors som bodde i närheten, han tänkte på allas trivsel. För barnen serverades sockerdricka och för vuxna pilsner.
Han hade en annan uppfattning om själens renhet än fru Jäkälä – den äldre – på stadsbastun och kunde regissera intressanta möten när herrar och damer möttes i korridoren. Till Ahrebergs bastu kom folk från hela staden, till och med finströmare räknade han bland sina stamgäster.
Ahrebergs bastu var en av de allra sista av de privata badstugorna i Mariehamn. Bastun brann 1968, ironiskt nog på grund av ett elektriskt fel.
Vi har redan nämnt Emmas bastu på Ytternäs, den som frekventerades av konsul Nylunds familj. Emma är den enda badstugeägare om vilken vi med säkerhet vet att hon hade ett förflutet som baderska på badhuset. Så var hon också den enda där traktering med kaffe och goda bullar ingick i servicen. Emma Aaltonen hade sin badstuga vid nuvarande Östernäsvägen 30 mellan sina bröder Nestor Karlsson och Verner Hassel.
Det var inte stadsbastun och knappast heller privata bastuanläggningar i nybyggda hus, utan Idrottsgårdens pool och bastu med nästan obegränsad kapacitet, som 1971 beseglade ödet för de små badstugorna.
Men ännu kan de räknas i hundratal, de mariehamnare som växte upp utan rinnande vatten, med vattenkanna och tvättfat på kommoden och varje lördag släpades av sina föräldrar till Westerlunds, Kallios, Emmas eller Krokviks bastu. Det var inte bättre förr!
FOLKE WICKSTRÖM
JERKER ÖRJANS
Källor: Ingegerd Aaltonen; Sten-Erik Abrahamsson; Karl-Johan Edlund; Harry Jäkälä; Elsa Koskinen; Isabel Kvarnfors; Ålands landskapsarkiv; Mariehamns församling; Mariehamns stadsarkiv; Kurt Nyström; Margit Seikkula; Göte Sundberg: Från den vida ocean (om skeppsredare Erik Nylund).
