Stadsgränsen gick längs nuvarande Elverksgatan under 100 år, från stadens grundläggning 1861 till inkorporeringen 1961. Norr om gränsen fanns Sviby Söderäng; stränder, berg och hagar kristligt skiftade mellan hemmanen Länsmans, Nybondas, Jakobas, Jakos, Ollas och Skallfogdas. Vägarna, som de finns markerade på gamla kartor, ger oss en uppfattning om hur detta område vid Svibyvikens östra strand tedde sig före stadens grundande, när Övernäs ännu var en liten by.

Här fanns en körväg från Sviby i norr till notudden - i Svibyviken har strömmingen alltid lekt - som ligger norr om dagens vägbank, och vidare till utängarna vid gränsen till Övernäs. Någon fortsättning söderut hade den inte, en ordentlig väg mellan Sviby och Mariehamn kom först 1937! Däremot fanns det intressant nog en körväg från Dalkarby till Svibyviken. Den vägen, som kan vara flere hundra år gammal, slingrar sig fortfarande vackert genom Klinten, i dag som en del av stadens gatunät. Det är Vedhuggsvägen. Den utgick i öster från den gamla kyrkvägen mellan Övernäs och Dalkarby och ledde till ”Hällen” vid Svibyviken. ”Sviby Hällen” var den gamla skutbyggnadsplatsen på Jakobas skifte som fortfarande hyser varvsverksamhet. Dalkarby var missgynnat när det gällde hamnar. Byn hade endast några hundra meter långgrund strand vid Slemmern. Skutorna lade dalkarbybönderna och andra uppålänningar i vinterkvarter i Svibyviken. Därför behövdes vägen till ”Hällen”.

I området fanns vid tiden för stadens grundande två torp, nära varandra men på var sin sida av stadsgränsen. På stadens sida finns en gärda inritad på gamla kartor och vi vet vem som hägnade in området. År 1823 gjorde utsjöfiskaren Carl Ross och hustrun Brita Hoving från Sviby ett kontrakt med de fyra bönderna i Övernäs om att få bosätta sig här. Deras son Erik Carlsson Ross, dennes hustru Stina Sofia och dottern Edla vräktes från torpet av den nygrundade stadens fäder. Motivering var att avtalet om gärdan gällde fadern, inte sonen. Efter många års tvist visade staden sina muskler 1886: stadsfogden demolerade Rossens torp ”till mellantaket samt skorsten uppifrån en aln nedanom samma tak”. Nio år senare dog Erik Ross som fattighjon på Skallfogdas i Sviby.

Familjen som givit namn åt Rossens stadsdel är, just genom sitt ovanliga namn, lätt att spåra. I själva verket är den känd längre tillbaka i tiden än någon annan släkt på Åland, ja i hela Skandinavien! Erik Karlsson Ross var en ättling till Godfrey de Ross som levde på 1100-talet i Eyrshire i Skotland. I släkten finns poeter, tronpretendenter, revolutionärer (en av de 56 som undertecknade Förenta staternas självständighetsdeklaration 1776), många med makt och rikedom och, som sagt, en fattiglapp i Mariehamn.

Det andra torpet har en mindre tragisk men likväl speciell historia. Det låg i Sviby omedelbart norr om den gamla stadsgränsen, på Länsmans Klintskifte. Det var möjligen ett gammalt båtsmanstorp. I Walter Sjöbloms Mariehamns stads historia 1861-1911 kallas det Klinttorpet. Han talar om huset som ett populärt utflyktsmål och bevarade fotografier visar glada sällskap bänkade på gårdstunet. Vad kan herrskapet ha haft i ett torp att skaffa, undrar man. Svaret avslöjas i en dikt publicerad i Ålandstidningen 1899: ”%u2026 Gå dit ut, beställ dig kaffe, smakligt, gott med guldgul grädde, det serveras i det gröna av den gamlas dotterdotter... ” Den gamla, det kan utredas, är Klintmor, Serafia Nordlund (1828-1900), den sista torparen på Klinttorpet. Det var hon som höll omtyckt kaffestuga för mariehamnare och badgäster. Hennes man August Söderlund var död när dikten publicerades och själv var hon märkt av sjukdom. Det är dotterdottern Aina Nordblom från Junkars i Gottby som kokar och serverar.

Vid sekelskiftet 1900 börjar det natursköna Klinten exploateras. Aina Nordblom, dotterdottern, blir ganska snart fru Karlsson på Norragatan. Tydligen har hon trivts hos sin mormor på Klinten. Tillsammans med sin man affärsmannen Erik Karlsson (senare Norrgrann) låter hon uppföra en nätt liten villa med torn och glasveranda mot sjön på stranden där Elverksgatan i dag svänger av mot söder, inte långt från Klinttorpet alltså. Ungefär samtidigt, litet längre upp från stranden, där Neptunigatan möter Elverksgatan i dag, lät tulluppsyningsman H.C. Wikman år 1901 uppföra en villa med snickarglädje och altan med dubbeldörrar mot sjön. När den villan revs vid sekelskiftet 2000 hade den alltså nästan etthundra år på nacken. Sannolikt var båda villor ritade av Hilda Hongell.

Av erlagda arrenden att döma uppfördes ett tredje, mindre villaaktigt hus i grannskapet 1930. Det låg mellan nämnda villor men litet högre upp på berget mot söder. En fråga inställer sig osökt: Kan det möjligen ha varit byggt på resterna av Rossens torp? Huset hamnade praktiskt taget under elektricitetsverket, mindre än tio meter från den första stora skorstenen. Det revs på 1960-talet. Våra sagesmän har haft mycket att berätta om inbyggarna i dessa tre hus och i ett fjärde, som blev färdigt i slutet av 1930-talet omedelbart norr om stadsgränsen: Här var det kvinnorna som dominerade.

Tornvillan på stranden var slarvigt tillbyggd mot norr och tillbyggnaden aldrig färdigt målad. Vid högvatten var huset omflutet av vatten vilket medverkade till intrycket av förfall. Här bodde Ragni Stenfors med sina föräldrar och brodern Ragnar. Modern kämpade som sömmerska mot förfallet och Ragni, som av alla beskrivs som en mycket klok flicka, fick gå i Lyceet. Som vuxen arbetade hon många år på Länsstyrelsen i Mariehamn. I den södra ändan av samma hus bodde Uno och Lisa Taittonen med sina två söner Bruno och Lennart. Också i den familjen tycks hustrun ha varit stöttepelaren.
I Wikmans villa senare fyra syskon Holmberg, systrarna Karin, Ester och Elin och brodern Johnny. Johnny Holmberg var bokbindare men blev mera känd som stadens första turistchef. Systrarna var bankfröknar, som man sade, och det är dem man kommer ihåg på Klinten i dag. Deras trädgård lär ha varit mycket fin och spår av den kan ännu ses på berget där Neptunigatan börjar. Syskonen, som förblev ogifta, flyttade senare till Mariegatan, till ett hus som fortfarande finns kvar på Nr 2.

Kvinnorna i det hus som fick vika för elektricitetsverket var de två systrarna Alma och Aina Ahlfors och Julia Reipsar. Alma och Aina var döttrar till den ena av stadens två första handelsmän, Sven Gustaf Ahlfors (1836-1912). Julia, som var änka efter Sanfrid Reipsar, var dotter till lotsålderman Johan Sjöblom. Julias syster Hilda, som gifte sig Hongell, har som bekant satt bestående spår i stadens byggnadshistoria. Författaren Bengt ”Bebbe” Ahlfors i Helsingfors berättar om Alma och Aina att de blev goda vänner med Julia när de som barn i Mariehamn hämtade korna på stadens södra kobete och att vänskapen blev livslång. Alla tre arbetade i Helsingfors. Som pensionärer flyttade de tillsammans tillbaka till Mariehamn 1935. Alma och Aina var Bengt Ahlfors’ farfars systrar och Julia hans mormor.

Sven-Olof Eriksson minns väl de tre ”tanterna” från sin barndom på Klinten under 1930- och 1940-talet. De ”promenerade”, säger han och tillägger att alla promenerade och cyklade på den tiden, men på Klinten var det bara Alma, Aina och Julia som hade promenader som fritidssysselsättning. Sven-Olof beskriver dem som ”iögonenfallande” på vägarna i det lilla samhället; Aina ”mager och skranglig”, Julia ”stor och frodig” och Alma, den äldsta, ”lång och lagom”. Julia var så förnäm i lång, vid slängkappa, säger Ruth Danielsson, en av våra sagesmän på Klinten.

Också det fjärde huset i grannskapet dominerades av kvinnor, det tillhörde fröknarna Elin och Anni Hellström. Anni var barnmorska och Elin garnhandlare på Torggatan, vägg i vägg med Hillings Konfektion. Systrarna var varmt religiösa och hörde till Betania. Deras hus var stort och modärnt när det stod färdigt 1937, ett av de första på Klinten med rinnande vatten och WC. Lägenheten i nedre våningen hyrdes under 14 år från 1942 av systrarna Alma och Aina Ahlfors och Julia Reipsar, deras eget hus på bergknallen på andra sidan stadsgränsen saknade bekvämligheter. Fröknarna Hellströms hus är det enda av husen i artikeln som finns kvar i dag. Nu skall det rivas.

FOLKE WICKSTRÖM

folke.wickstrom@aland.net

JERKER ÖRJANS

j.r.orjans@aland.net

Källor: Ålands landskapsarkiv, Axel Ahlfors, Bengt ”Bebbe” Ahlfors, Jakob Björkman, Matts-Erik Ceder, Lovisa Danielsson, Ruth & Torsten Danielsson, Edgar Enros, Valny & Henry Eriksson, Sven-Olof Eriksson, Gerald Henling, Ove Iko, Sven-Erik Johansson i Sviby, Runar Johansson, Bengt Linde, Christina Remmer: Krönika kring ett badhus, Gunnar Sjöblom, Siv & Tor Strandberg, Stadsarkitektkontoret