Längs Elverksgatan gick gränsen mellan staden och Sviby i Jomala till 1961. Gården Länsmans ”Klintskifte” låg omedelbart norr om stadsgränsen. Liksom annan jord i stadens närhet blev skiftet föremål för spekulanters intresse. 1904 köptes det av timmermannen Alexander Bernqvist och hans hustru Mathilda. Säljare var änkan Ida Karolina Johansson på Länsmans i Sviby.

Alexander Bernqvist var en av många obesuttna ålänningar som hade lärt sig timmermansyrket i Amerika och återvänt med kapital på fickan. Han skall ha varit en skicklig byggnadssnickare, som inte stack under stol med sin Amerikabakgrund. ”Så gjorde vi i Amerrkka”, skall ha varit ett av hans uttryck. På Klintskiftet uppförde han ett förhållandevis stort boningshus. Av någon anledning sålde han fastigheten 1917 och flyttade till ett mycket mindre hus, som står kvar i dag på Mariegatan 37.

Stadens sotare, Arthur Johansson, insåg områdets potential. Han köpte i mitten av 1930-talet hela Länsmans Klintskifte av tulltjänstemannen Emil Jansson. Köpare och säljare var båda Möckelöbor. Johansson byggde veranda på Bernqvists bostadshus och startade pensionatsrörelse med hustrun Edna från Kimito. Rörelsen hette Klintebergs pensionat och har alltså givit namn åt Räddningsverkets utryckningsväg, Klintebergsvägen.

Johanssons började omedelbart sälja parceller. De tre boningshus som i dag finns längs Elverksgatan byggdes på mark som såldes av dem: Henlings närmast stranden, som byggdes efter kriget; fröknarna Hellströms omedelbart öster om Henlings och Elverksgatan 6 öster om nuvarande Räddningsverket. Det sistnämnda huset byggdes av Ellen (född Rimpelä) och August Lindgren men är känt som ”Lundqvistens” eftersom det beboddes av parets dotter och måg Ilse och Peter Lundqvist.

1937 färdigställdes så äntligen landsvägen mellan västra Åland och staden. Länge hade den varit påtänkt och redan 1931 påbörjad mellan Jomala Torp och Sviby, men först nu blev den färdig med sträckningen Svibyvägen, Stenhuggarvägen, Klintvägen och Klintgränd. Till stadens vägnät anslöts denna första Västra utfart till Ålandsvägen. För Klintens del var detta inledningen till en minst sagt omvälvande tid.

Under den första efterkrigstiden vilade Mariehamns industriella utveckling främst på två återflyttade Amerikaålänningar, skriver Hasse Svensson i sin Algot Johansson-biografi. Amerikaålänningarna var Algot Johansson och Carl Rundberg, två hammarlänningar som omedelbart efter återflyttningen etablerat sig som gårdsägare och hyresvärdar i Mariehamn, Johansson på Torggatan 1 och Rundberg på Köpmansgatan 10 och 12. Deras industriella ambitioner gällde emellertid Klinten. Algot Johansson köpte Jakos Klintskifte och startade där - på den historiska varvsplatsen - Varvet Algot Johansson & Co vid årsskiftet 1945-46. Där fanns då redan en betydande varvsrörelse sedan 1922, nämligen Zetterströms varv.

Öster om ovannämnda Länsmans Klintskifte ägde Nybondas i Sviby ett annat skifte på gränsen till staden. Det var bebyggt redan på 1880-talet, möjligen tidigare, av gårdens eget folk, säkert en positionering inspirerad av den närbelägna staden. Av Nancy och William Ceder köpte Calle Rundberg skiftets sydligaste delar och grundade 1937 - vid den nya Hammarlandsvägen - först en vedsåg och sedan en kvarn. De låg på var sin sida av dagens Klintgränd. Kvarnen moderniserades och utvidgades kraftigt mellan krigen 1940.

Men Rundberg nöjde sig inte med detta, han var också spekulant på Länsmans Klintskifte för ett kommande sågverk. Han kom dock inte över marken med mindre än att han byggde ett nytt hem åt sotarens familj vid nuvarande Vikbrinken 4. Vi antar att det huset, som fortfarande står kvar, var det första vid norra ändan av Svibyvägen.
Liksom andra före honom såg Rundberg Svibyviken som Finlands mest gynnade vinterhamn. Den första kajen hade han färdig redan 1942 och vid fredsslutet 1946 stod här Ålands modernaste sågverk med snickeri, kajer, kontor och arbetarbostäder. Konjunkturerna svek emellertid och Rundberg manövrerades ut av medfinansiären, svenska Rederiaktiebolaget Iris. Anläggningarna drevs vidare som Klintens Trä Ab medan Rundberg började om från början, först med vedförsäljning i Östra hamnen, sedan kolförsäljning och så småningom, i slutet av 1950-talet, med en ny stor såg, denna gång uppe på torra land och en bit från Mariehamn, i Önningeby.

Bland Sanny Bernqvists efterlämnade fotografier i Ålands museum finns ett som visar ett förfallet hus med förspikade fönster och invid huset, på knappt en armlängds avstånd, en hög vägg utan fönster. Huset var inte lätt att identifiera. Det är Sannys barndomshem, byggt av hennes far Alexander Bernqvist och senare ombyggt till pensionat av stadens sotare. Väggen invid är Rundbergs såg. Härifrån räddade sig sotarens familj till ett nytt hem i Sviby, men hur gick det för de andra inbyggarna på Klintskiftet?

Henlings, som tackade nej till Calle Rundbergs erbjudande om ett nytt hem vid Svibyvägen, fröknarna Hellström och Lundqvistens blev kringrända av kajer, såg, snickeri och brädstaplar stora som hus, medan fröknarna Ahlfors och fru Reipsar i Klintstugan - på södra sidan av stadsgränsen - sedan 1939 levde med ett ständigt dundrande elektricitetsverk utanför sitt staket. Efter kriget fanns ingenting kvar som ens skulle ha antytt att Klinten en gång varit ett kärt utflyktsmål för mariehamnarna.

Gamla kartor anger sällan namn på naturformationer men desto oftare på åkrar, ängar, gärdor och annat brukbart. Vi vet till exempel inte vad Lotsberget och Badhusberget kallades av Övernäsborna, obrukbara som de var. Ett undantag från regeln är den lilla bergklack i sjön nedanför Klintebergs pensionat, som på en karta från 1795 kallas ”Kalklint”. Kanske att bergklacken var kalklinten i motsats till klinten ovanför som var bevuxen - den ligger norr om Kvarteret iTiden och kallas i dag Ceders berget.

Den bästa guiden i området är Gerald Henling. Här har han bott en stor del av sitt liv. Han minns väl Stenforsens, Ahlforsens, Holmbergs och Hellströms ”tanter”. Hos Hellströms var det Elin som bestämde men Anni, med plirande ögon och knocka i nacken, sydde segel av säckar för Henlings segelbåt. Knappast hade hon några baktankar med det, men sedan seglade Gerald omkring i Västra hamnen med texten ”Hellströms Garnhandel” i seglen.

I Geralds sällskap fick vi se sådant som vi trodde att för alltid hade raderats ut. På våra kartor kunde vi konstatera, att det torp som var mariehamnarnas utflyktsmål redan på 1870-talet och som Valter Sjöblom i sin Mariehamnshistorik kallar ”Klinten”, låg ungefär där sågens hyvleri byggdes på 1940-talet. Med Gerald kunde vi krypa in genom en lucka i hyvleriets stenfot - i lokalen ovanför finns företaget PBS. Där finns fortfarande grunden bevarad till det torp som vi tror var det första huset i hela området.

Hela områdets värde kan höjas genom att lyfta fram dess historia. Detta bör göras av dem som planerar Kvarteret iTiden genom att exponera Klinttorpets stengrund t.ex. i samband med förverkligandet av den tredje utbyggnadsetappen - ett glas i golvet och belysning är ett sätt, stenfoten är ju en av stadens äldsta byggnadsminnen. Stadens beslutsfattare och planerare bör arbeta för ett bevarande av den henlingska oasen som innehåller kulturhistoriska värden. Som vi berättat i en tidigare artikel finns i lillstugan på gården fortfarande flera mycket gamla fönster och dörrar som sannolikt kommer från Mansas i Övernäs. Luft och grönska behövs som balans i detta hårt exploaterade område. På Möckelö frigörs områden för de hamnfunktioner som tidigare givit argument för att låta schaktmaskiner och grävskopor jämna idyllen med marken.

FOLKE WICKSTRÖM

folke.wickstrom@aland.net