Allt var mycket anspråkslöst i början. De allra första mariehamnarna var enkelt folk: två arbetare, tre lägre statstjänare vid tullen, två torpare, några ”överåriga” före detta bönder och två unga finlandssvenskar som med dålig framgång försökte livnära sig på handel. Några hade familj, andra var ensamstående.
Bland de enkla fanns dock de som var ännu enklare, de ensamstående mödrarna. De var tre stycken i den nygrundade staden: Serafia Sofiasdotter Snabb från Ytternäs med en oäkta, minderårig son, Johanna Lovisa Andersdotter från Kumlinge, också hon med ett oäkta minderårigt barn, och Maja Lisa Mickelsdotter från Klemetsby i Lumparland som övergetts av sin äkta man. Hon hade dottern Maria Lovisa.


Änklingssorgen är kort
De viktigaste vägarna uppåt på samhällsstegen i den unga staden, nämligen statstjänster vid lots- och tullverket, specialisering i något hantverk och sjömansyrket, var förbehållna unga män. Inte ens porten till friheten i Amerika tycks ha varit öppen för ogifta mödrar. Visserligen avkrävdes de som emigrerade före 1920 inga som helst dokument, inte ens ett giltigt pass, när de anlände till Ellis Island, men hemma på Åland fanns flera spärrar.
För det pass som fordrades för utresan skulle kyrkoherden utfärda ett hinderlösesintyg och det kunde sitta hårt inne för ogifta mödrar, de var ju stämplade i kyrkboken för hor eller lägermål. Dessutom var det svårt för en ensam kvinna med ett litet barn att få pigtjänst hos herrskapen i Amerika, för att inte tala om svårigheten att skrapa ihop pengar till överfarten.
För de ogifta mödrarna återstod giftermål som en väg uppåt på samhällsstegen. För dem var äktenskapsmarknaden visserligen begränsad, men när äldre änkemän skulle ordna sin åldringsvård kunde änklingssorgen bli kort. Då kom pigor med barn till pass.
Maja Lisa Mickelsdotter från Klemetsby, hon som övergetts av sin äkta man, blev inte gammal i staden. Hon flyttade med sin dotter tvärs över Västra hamnen och blev piga hos änkemannen och kronolotsen Johan Mattsson Holmqvist på Klo. När hon fått ”skiljobrev” från sin man gifte hon om sig med kronolotsen 1877.


Namn efter modern
Serafia Sofiasdotter Snabbs utgångsläge var sämre än hennes två medsystrars. Barn fick vid dopet ett patronymikon (ett namn efter sin far). Serafia Sofiasdotters matronymikon (modersnamnet Sofiasdotter) visar att ingen hade tagit på sig faderskapet när hon föddes. Namnet Sofiasdotter skulle för alltid visa att hon var oäkting. Och hon skulle gå i moderns fotspår och själv bli ensamförsörjare.
Serafia växte upp på Östergårds i Ytternäs där modern tjänade piga. Från barnsben fick också Serafia gå i pigtjänst runt om på Åland. År 1856 återvänder hon till Ytternäs, men bara tillfälligt för att föda en son. Också barnet stämplades med ett modersnamn. Vid dopet blev han Carl Edvard Serafiasson. Fanns barnets far månntro på Signilskär där Serafia senast hade haft pigtjänst? Det får vi inte veta, någon far antecknades inte i kyrkboken.
När staden grundas är Serafia piga på Mellangårds i Övernäs. Av någon anledning är hon och barnet inte upptagna i den första mantalslängden, men enligt kyrkboken bor de i Mariehamn.
Två år senare flyttade hon med sin son till Jomala by där hon följande år gifte hon sig med en änkeman, Erik Göransson. Åldersskillnaden var 26 år. När Göransson dog inom något år flyttade Serafia och Carl Edvard vidare till Sund. Där gifte hon om sig med en annan änkeman, torparen och nämndemannen Mats Nylund i Högbolstad.
Johanna Lovisa Andersdotter kom från Ut-Ollas i Kumlinge by. Hon prövade sin lycka i den nygrundade staden som piga hos handlande Strömborg. I den första mantalslängden står hon som ”Johanna piga 1. mb [minderårigt barn, en son]. Hon var då 33 år gammal. Två år senare gifte hon sig med skräddarsonen Anders Johan Appelblom från Karrböle i Jomala. Han anges som lotslärling, sjöman och senare gårdsägare.
År 1867 fick han lagfart på den nordvästra tomten i hörnet mellan Norra Esplanadgatan och Havsgatan och paret byggde den äldsta delen av det vackra hus som ännu står kvar i backen.


Hur gick det sedan?
Vi tycker att det började bra för de tre ensamförsörjarna. Som det verkar var också fortsättningen gynnsam för Maja Lisa Mickelsdotter på Klo. Hon fick flera barn med sin nya man kronolotsen. Ett av parets barnbarn var Carl, Tippo-Calle, Holmqvist, en märkesman i stadens historia. Maja Lisas två medsystrar gick ett hårdare öde till mötes.
Serafia Sofiasdotter Snabb fick inga barn i sina äktenskap med änkemännen i Jomala och Sund. Hennes utomäktenskapliga son Car Edvard gifte sig med dottern till moderns andra man och fick äntligen ett patronymikon, Serafiasson blev Blomqvist. Som Carl Blomqvist skulle han pröva sin lycka i Amerika men försvann spårlöst. Serafia dog i Sund 1915 86 år gammal. Såvitt vi vet dog hennes släkt ut med henne.
Johanna Lovisa Andersdotters utomäktenskapliga son dog ung, men i äktenskapet med Johan Anders Appelblom fick hon döttrarna Edla och Ida. Döttrarna växte upp i staden och gifte sig med sjökaptenerna Walfrid och Mats August Gustafsson, två bröder från Norrboda i Lumparland. Walfrid Gustafsson blev Pommerns första åländska befälhavare.
En söndag i början av juni 1910 gjorde systrarna och Idas man Mats August en utfärd med båt på Slemmern. Med i båten var Edlas nittonåriga dotter Ultima och systerns och svågerns tioåriga son. Vinden vände under dagen från sydlig till hård, byig nordan. Ute vid Slätholm kantrade båten. De fem ombord klamrade sig fast vid kölen men hjälpen dröjde och Ultima och hennes mor överlevde inte.
Det tog lång tid innan Walfrid Gustafsson fick veta om hustruns och dotterns död. Han var i Chile när olyckan inträffade. Parets andra barn Julius blev sjökapten som sin far. År 1924, under sitt första befäl på fyrmastbarken Lawhill, drabbades han av en okänd sjukdom och tynade bort och dog på Stillahavet. Befälet övertogs av förste styrman Charlie Holmqvist från Klo (en släkting till nämnda Carl Holmqvist) som skriver om den tragiska och dramatiska resan i sina utmärkta memoarer ”Under segel”.
Julius Gustafsson blev bara 34 år och lämnade efter sig en ung hustru och en ettårig dotter. Dottern, Ulla Nylund, dog i somras. Hon var den sista i Johanna Lovisa Andersdotters släkt.
Den nya staden kunde inte erbjuda utkomstmöjligheter för den arbetskraft som frigjordes i det åländska jordbruket. Detta tvingade fram en emigration som så småningom antog extrema proportioner. Mot den bakgrunden gick det till en början ganska bra för de tre ensamförsörjarna, inte sämre i alla fall än för många andra av de första stadsborna.
Det var en ödets nyck att det var just två av ensamförsörjarna vars familjer dog ut, medan de övriga släkterna i den nygrundade staden (de var elva stycken) har fortsatt att växa till våra dagar.

Ingemar Ekman
Folke Wickström
Jerker Örjans

Källor: Boken om Mariehamn; Ben-Eric Pahlman; Charlie Holmqvist: Under segel, Söderströms 1966; Ålands Skeppsbefälhavareförening: Åländska sjökaptener genom tiderna; Håkan Skogsjö: Familjer och gårdar i Lumparland; landskapsarkivet, kyrkböcker, bouppteckningar, lagfartsregister, tidningen Åland etc