Vad är indie i dag?
Här är två svar på den frågan.
Åländsk-svenska Oriel Joans hoppar över cd-skivan och gör sin första fullängdare tillgänglig genom gratis streaming och nerladdning från olika betalsajter.
Åländske sångaren Yohan Henriksson satsar på ett fysiskt skivsläpp i egen regi.
Musikaliskt lever Yohan och Oriel Joans i olika världar men båda är indie i ordets ursprungliga bemärkelse. De får ut sin musik till lyssnaren utan kontrakt med stora skivbolag, eller kontrakt överhuvudtaget. Det som gjort det möjligt är internetdistributionen och att det inte längre kostar skjortan att spela in musik på professionell nivå.

Lågmält
På andra halvan av 90-talet fanns åtminstone några åländska band som vågade vägra rutiga flanellskjortor och grungeriffande. Ett sådant var Zadkin. Det ledde tids nog till Oriel Joans där förstärkarna har skruvats ner ytterligare ett steg.
Sångaren och producenten Lars Bomanson följer Kings Of Conveniences devis ”Quiet is the new loud” till punkt och pricka. Det är Simon & Garfunkel-aktiga mjuka arrangemang och sköna stämmor som försynt ber lyssnaren sätta sig ner och värma sig vid brasan medan kvartetten knäpper på rena elgitarrer, blåser i flöjter och vispar på virveln.
Låtarna är korta och koncisa och allt överflödigt har trimmats bort.
Bandet tänker på musiken som en vinylplatta, en helhet med fem spår på varje sida och en bestämd låtordning. Men den som laddar ner väljer själv spelordningen. Så jag kan rekommendera Vlad of MIR, en countryaktig låt om en ryss som Bomanson träffade när han var gatumusikant i Paris. Eller varför inte pianoballaden Great Shape, som vore värdig ett massivt stråkarrangemang.
Vem vet vart det här bär? Håll ögonen öppna.

Rock och folk
Tonåringen Yohan Henriksson har också rötter i pophistorien. Men i hans fall är stamtavlan annorlunda, från modern radiopop bakåt till folkrock och det tidiga 70-talets singer-songwritervåg.
Om man skall koka ner det till en enkel referens och tidpunkt blir det 1997 och Green Days akustiska låt Good Riddance, där de visade att punkrockare också kan ha känslor. Det hörs mycket sånt på radion nuförtiden. Yohan sjunger aningen som Green Days Billie Jo Armstrong, han lånar en textrad från Bryan Adams Summer of 69, har bra koll på engelskan och vet hur man arrangerar fyraackordslåtar effektivt.
Det tog visst litet längre tid än beräknat att få till den här debuten men det var det värt. Bra produktion, alltså, av Yohan tillsammans med Torbjörn Engman.
Emil Grönvall spelar gitarrer och bas, Victor Abrahamsson är trummis. Men det finns en annan ingrediens som lyfter plattan ett snäpp. Sångerskan Siret Tuula sjunger duett med Yohan på många spår och det är de som för tankarna till klassisk brittisk folkmusik. Tuula har fått med en egen låt, den lekfulla, kaxiga och dansvänliga Self Sacrifice
Popåret 2010 har börjat bra på Åland.

PATRIK DAHLBLOM

patrik.dahlblom@nyan.ax