Det första jag slås av när Biomech kastar sig ut ur högtalarna är produktionen. Det hörs att det är en man med känsliga öron (Dave Webb) som ligger bakom ljudbilden. Han har varsamt rattat spakarna och vägrat låta de enskilda instrumenten rinna samman till en lervälling. All heder även åt Istvan Stenberg som mastrat och mixat skivan.
En bra produktion kan dock aldrig rädda ett risigt band, utan här finns en hög kvalitet rakt igenom. Bandet har lyckats skapa tung musik utan att glömma bort nyanserna. Biomech varierar sig skickligt, även om de fyra medlemmarna ibland är lite väl förälskade i sina riff.
Den längsta låten av de fem på skivan är 7 minuter och 41 sekunder lång och då blir det något tomgångsparti för mycket.
Lite finns kvar till den tyngd som man kan hitta hos Pantera, Soulfly eller Entombed. Jouya Shafiei är en säker sångare, men det är en liten bit kvar till den den riktigt urladdade ilskan som kan förmedlas av ett par stämband. Musiken som helhet har också en liten bit kvar till den där riktiga ”nu-brister-dammarna-känslan”.
En liten bit kvar alltså. Kommer det en skiva om ett år med aningen starkare låtar så borde inte kontraktet med ett större skivbolag vara längre bort än bakom knuten.
Över lag är jag imponerad och jag har svårt att tro att något bättre har spelats in på Åland i genren förut. Jag ser fram emot att få höra när Biomech går från mycket bra till lysande.

ANDERS SIMS