Kanske berodde det på mitt änglalika, av ren godhet prunkande utseende, kanske berodde det på att ingen annan fanns till hands. Oavsett orsak var det till mig den spenslige lille mannen med hästsvans kom fram och vädjade: ”Kan inte du komma ut och hjälpa mig med en sak?”
Det var på sjukhuset – lasarettet, som de kallar det i Västerås – och jag var där på en rutinkontroll med sonen, men medan han och hans mamma var på toa (barn blir alltid bajsnödiga när parkeringstiden håller på att gå ut) fick alltså den spenslige lille mannen med hästsvans syn på mig.
Om någon frågar mig om jag kan hjälpa till med något säger jag ja, det är en svaghet i min karaktär som kanske kan härledas till att det är så härligt att få beröm efteråt. Alltså följde jag efter den spenslige lille mannen med hästsvans mot utgången, beredd på att göra en insats och få känna mig som en Riktigt God Människa. På vägen ut förklarade han: ”Jag har kört hit en tant, men hennes ben viker sig bara, och jag måste få in henne, jag har en ny körning sen.”
Ett lätt uppdrag: Hjälpa en taxichaufför med en tant, känna sig god, inkassera stadens nyckel och kanske en klapp på axeln av borgmästaren. Dessutom var jag inne i ett medmänsklighets-stim – ett par dagar tidigare hade jag betalt två kvällstidningar åt en krum liten gumma med kraftig mustasch, hon hade inte råd själv. Hennes ögon lyste av tacksamhet efteråt (antar jag, jag kunde inte slita blicken från den grova mustaschen) och jag blev djupt rörd av min egen osjälviskhet.
Tyvärr visade sig tanten utanför lasarettet inte vara någon vanlig tant. Jag skulle uppskatta att hon motsvarade ungefär tre normalstora tanter. Hon satt på sin rollator vid trottoarkanten och flämtade i solen, och min första ingivelse var att slänga en hink vatten över henne för att förhindra att hon torkade ut. En strandad tant.
”Nu tar vi över henne till rullstolen här”, sa hästsvansen och för första gången under vår korta vänskap kände jag att jag tvivlade på honom. Vi högg tag i varsin arm och lyfte. Inget hände. ”Ojojoj”, sa tanten och lukten av mediciner i hennes andedräkt slog emot mig.
Vi tog i hårdare. Tanten lättade några centimeter från rollatorn. ”Ojojoj”, sa hon igen och rasade ihop till knästående. Jag tog i ännu mer, men mina händer försvann in i hennes hulliga armhålor. Hur kunde hon vara så tung? Hur kunde hon vara så gammal? Skämdes hon inte? Begrep hon inte att sådant beteende är både oansvarigt och olönsamt i dagens Sverige?
Tanten stod nu på knäna på trottoaren, med armarna lutade mot rollatorns bänk. ”Ojojoj”, sa hästsvansen. Projektet hade havererat.
Vi räddades av en ambulansman som kunde de rätta greppen. Tillsammans fick vi upp tanten i en rullstol och hon kördes in på lasarettet. ”SNART KOMMER NÅGON OCH TAR HAND OM DIG” skrek ambulansmannen medkännande innan han gick. Jag sökte mig in i lasarettets labyrinter för att spåra upp min familj.
Tjugo minuter senare hade jag hittat dem och gick mot utgången igen.
I vestibulen satt tanten kvar i sin rullstol, ensam.
Hur det gick sen?
Oroa er inte, vi hann till bilen före lapplisan.
