Allting är amerikanskt är Sanna Tahvanainens åttonde bok sedan debuten med diktsamlingen ”Fostren” 1994. Bland hennes verk finns, förutom diktsamlingar, de två romanerna ”Silverflickan” samt ”Alltid skogen”.


Modig och rättfram
Tahvanaien har gjort sej känd som en modig och rättfram röst på den finlandssvenska media-arenan. Hon räds inte den ämnen som kan kallas känsliga eller tabubelagda. Paradoxalt nog, kanske, samsas denna frispråkighet i Tahvanainens texter med en öppning mot det naiva, mot barnets sätt att uppfatta omvärlden. En slags erkännande, också i meningen godkännande, av det värnlösa.
Författaren besitter dessutom förmågan att se de självklara, men osynliga kopplingarna i tillvaron. Det som binder de vardagliga ytterligheterna till varandra – och till oss alla som omges av dem. Och alla dessa samband, de är inte garanterat goda. Det glömmer hon inte, Sanna Tahvanainen. Hon skriver fast en känsla av hot som ruvar utanför det upplysta och formulerade (språk-) landskapet. Vad blir det av allt det som inte sägs i ord?


Hotet försvagat
I denna bok finns ändå en känsla av att hotet är, om inte avväpnat, så i alla fall försvagat. Kanske den som gömmer sej där man egentligen inte får är ”någon som är väldigt pigg/med en stjärt som står rakt upp” (sidan 21) och inte alls farlig.
Allting är amerikanskt utspelar sej mellan en vuxen och en liten flicka., mellan det vuxna och det barnsliga inom oss, eller mellan en mor och hennes dotter. Miljön är vardaglig, vi rör oss i ett hem, i trädgården runt ett amerikanskt hus och den omgivande trakten.
Poeten ringar in bokens begränsade geografiska miljö med konkreta ord; en häck, en grind och ett tak vävt av fåglar. Och denna ganska slutna miljö ställs mot en mera obekant och diffus omvärld (emellanåt får jag känslan av att denna omvärld kanske inte existerar). I en vidare mening ställer dikterna frågor om vår plats i världen och i tiden. Hör vi hemma här? Får vi stanna här, eller kommer någon att hitta oss? Är det möjligt att gömma sej? Undan tiden? Undan döden?


Utlöser känsloskred
Det är med stor behållning jag läser ”Allting är amerikanskt”. Den är fängslande nästan som en deckargåta, men behåller sitt grepp också efter att jag lagt den ifrån mej eftersom jag inte kan låta bli att fundera. Vem är offret? Vilket är brottet? Går jag själv fri från barn-domen? Min och mitt barns? Sanna Tahvainen har utlöst ett skred av känslor och tankar i sin läsare. Igen.
”Jag ser att barnet följer
skorstensröken med blicken

vill du också försvinna, frågar hon
uppifrån trädet

det är enkelt

man går över gräset
och så är man borta”
(sidan 60)

CARINA KARLSSON