Ute steker julisolen över Mariehamn, i sjökvarteret pågår sjödagarna med stoj och glam. På Tvärgränd 6 råder svalka och full koncentration. Systrarna Grüssner: Isabella Sarling, Ella Grüssner Cromwell-Morgan och Johanna Grüssner har förvandlat sina föräldrars vardagsrum till en inspelningsstudio.
– Okey, let´s take it again!
Studiotekniker Heikki ”Hessu” Savolainen, från Helsingfors kommunicerar med sångarna på engelska.
Johanna dirigerar lite lojt så sluttonen blir bra. Ella gör en min och gest som inte är allt för lätt att tolka för icke invigda.
Det låter bra - som det brukar om Ulvens döttrar - och den frodiga grönskan på andra sidan vardagsrumsfönstren utgör en perfekt stämningsskapande kuliss.


Familjär studio
– Det var Johanna som hittade ljudteknikern Hessu Savolainen åt oss. De har jobbat tillsammans med en tidigare skiva.Vi är tre systrar som drar åt olika håll och det är bra med en fjärde utomstående part.Vi behövde någon som hade förmågan att dra ut det bästa ur oss. Det var också han som föreslog att vi skulle banda in skivan på hemmaplan, förklarar Ella.
– Jag ville att vi skulle vara på ett ställe där tjejerna kan känna sig helt avslappnade och vara sig själva, en familjär miljö är bra. med den inspelningsteknik som vi använder behöver inte akustiken heller vara perfekt, den här är riktigt bra, säger Hessu Savolainen.
Med tanke på barn, andra arbeten och systrarnas sviktande ben (de har alla samma muskelsjukdom) var det en riktigt bra idé att flytta studio och studioman till Åland, istället för att åka till Helsingfors en vecka.
Rummet är stort och luftigt nästan omöblerat förutom mikrofoner, sladdar och annan inspelningsutrustning plus en försvarlig mängd olika instrument, alla inte helt möjliga att namnge ens för en kulturredaktör. Hessu Savolainen sitter tillbakalutad i en rottingsoffa bakom mixerbord och datorskärmar.Han äter lösgodis ur en stor skål och ser extremt nöjd ut.
– Det blir bra, mycket bra.
Han borde veta vad han talar om - han har trettio års erfarenhet som musikproducent och studiotekniker , det har blivit runt 500 skivor. Det här blir Ulvens döttrars andra skiva, det har gått en tid sedan den första. En hel del nya låter spelas in, alla tonsatta av Ella och med texter av bland andra Carina Karlsson, Isabella Sarling, Joel Pettersson, Valdemar Nyman och Sanna Tahvanainen. Endel av materialet är sådant som systrarna uppträtt med redan tidigare, men nu i nya arrangemang.


Mat är viktigt!
– Jag har bara varit på Åland en gång förut, men nu skall det bli varje sommar. This is heaven. Kaikki on niin snälla åt mig, säger Hessu och visar hur bra det går att kommunicera på olika språk bara man vill.
– Jag är så lycklig att jag saknar ord, säger Ella när det är dags för lunchpaus och gänget hugger in på snabbt framplockad lunch med furstlig traktering: sill, rom, rökt fisk, remouladsås, nypotatis.
– Maten är viktig! När vi får blodsockerfall blir vi galna... skrattar Ella.
Hennes systrar antyder att det mest är Ella som blir galet sur utan mat. Häromdagen kurrade Johannas mage så högt att det hördes på inbandningen.
– Hessu loopade ljudet och det kommer nog med på skivan på något ställe.


Rått men hjärtligt
Stämningen är rå och hjärtlig. När Ella skriver musiken skriver hon dem just åt Ulvens döttrar. Hon hör systrarnas röster i huvudet när hon skriver, sällan behöver hon förklara så mycket. Oftast är Isabella leadsångare, Johanna klingar bäst i de allra lägsta registren.
– Och Ella som skrivit alla besvärliga mellanstämmor får sjunga dem själv, skrattar Isabella.
– Vi känner varandra så otroligt väl, som systrar, men också rent musikaliskt.
Man får ibland en känsla av att de tre är en organisk enhet när de sjunger. De behöver inte ens titta på varandra.
– Det har vi fått träna upp de senaste tre åren.


Arenaspelningar
Det var för några år sedan, på Kumlinge visfestival, som trion träffade Mats Abrahamsson producent för folkparkernas programbolag i Sverige. Han skräddarsyr programhelheter för konferenser och andra större evenemang i Sverige och det har gett Ulvens döttrar många spännande spelningar de senaste åren.
– Vi spelade på Hovet i Stockholm på en arena med 6000 tandläkare på internationell konferens. Det var häftigt!
Systrarna sjöng på scenen och en film som spelats in med dem gående i skogen projicerades på en jätteduk bakom dem.
– Man blir ju så pytteliten på en arena. Vi fick lära oss att vända oss till varsin del av publiken, då måste man kunna känna av varandra utan ögonkontakt.
Det var full show: Med rökmaskiner och hela baletten, Ulvens döttrar dök upp på en hiss genom en lucka i golvet.


Publikkontakt
– Ett av mina finaste konsertminnen är när vi spelade på Kastelholms slott med presidenten som hedersgäst. Säkerheten var maximal, de sökte till och med igenom alla våra instrumentlådor, berättar Ella.
Hennes son Hugo var liten då och hon ammade honom ännu. Under konserten började Hugo skrika i pappa Martin Cromwell-Morgans famn, så han fick springa ut med honom.
– Jag stod och sjöng och ekot av min sons skrik ekade ute på slottsgården. Det passade nästan in i musiken och folk trodde nog att det hörde till. Sen släppte inte säkerhetsvakterna in honom igen, han såg väl för farlig ut, så de fick snällt vänta ute tills det spelningen var färdig.
– Det finns förstås en charm med de där stora arenaspelningarna. Vi blir väldigt väl omhändertagna och så vidare, men det finns en annan fin charm i att spela på Sjödagarna i Mariehamn eller på Kastelholms slott, då blir publikkontakten en helt annan, menar Johanna.


Flygrädsla
Tidigare i våras skulle systrarna spela på Norbusang, en stor nordisk körfestival i Jakobstad, följande morgon skulle de vara i Göteborg och spela på en stor kongress. Det visade sig vara nästan helt omöjligt att ta sig mellan städerna..
– Vi sade åt Johanna att det går bara inte. Vi måste skippa en av spelningarna, men Johanna tycker om att klara av omöjliga saker, så hon ringde resolut sin pilotkompis i Stockholm och fixade privatflyg, berättar Isabella.
– Ella och Isabella är så himla flygrädda så jag köpte en flaska whisky med på färden åt dem.
– Jamen det var nästan bara du som drack ur den! frustar Isabella.
I höst väntar en spelning på kulturhuset i Stockholm. Systrarna tjafsar lite om huruvida de fick den spelningen genom att de i år var nominerade till det prestigefyllda Nordiska rådets musikpris (som vanns av den finländska klarinettisten Kari Kriikku), hursomhelst med det, men i samband med kulturhusspelningen den 23 oktober blir det skivrelease.
Men nu är lunchtimmen slut och om det skall bli nån skiva är det bäst att jobba på, medan vi pratat har producenten Hessu satt sig vid mixerbordet och spelat småsnuttar av vad de spelat in. Systrarna tystnar och förlorar koncentrationen på pratet om musiken, nu är fokus redan på själva musicerandet. Åtminstone en låt till skall spelas in ännu innan det blir kväll.
– Vi har nog hållit på från 10-22 alla dagar.
Det spelar ingen roll att solen gassar och det är fest i sjökvarteret, på Tvärgränd 6 är det musiken som är viktigast.

KATARINA GÄDDNÄS

katarina.gaddnas@nyan.ax