Vilken kung på scenen
Det är någonting kittlande över smugglare, och smuggellivet har ofta fått agera kuliss i konstnärliga återgivningar, gärna med en lätt romantisk slöja över sig.
Det är med den känslan vi på fredagen ser ridån gå upp till årets första pjäs från Teaterföreningen i Mariehamn och möter Smugglarkungen, nästan 100 år efter att förbudslagen trädde i kraft och den beryktade Algot Niskas ljusskygga storhetstid slog ut i blom.
Handlingen är enkel och regissören går rakt på sak: ordningsmakten kämpar med näbbar och klor för att få den hala smugglarormen ”Vilgot”, som han heter i pjäsen, bakom rostiga galler. Men eftersom förbudslagen har ringa stöd hos allmänheten, och också poliserna gärna tar sig en tår på tand, är lagens långa arm inte alltid så rask. Till slut åker dock handbojorna på och smugglarkungen bakom lås och bom.
Uppsättningen bjuder på många dråpliga och humoristiska situationer och stämningen i salongen är trivsam och kryddas av många spontana applåder. När Nicklas Lantz kryper in under skinnet på Algot Niska och kliver ut som pjäsens Vilgot gör han det med stor närvaro och passion. Den stilige vagabonden lindar så väl kvinnfolk som ordningsmakt runt sitt charmfulla lillfinger och lyckas ständigt undkomma krokarna som läggs för honom.
Det är med glädje vi kan konstatera att den åländska teaterscenen i Nicklas Lantz har blivit avsevärt rikare – återgivningen av den gäckande gynnaren och smugglarlegenden är både livfull och trovärdig och lämnar åskådaren med en känsla av att det var just så där han var, Algot Niska.
Läs mer i papperstidningen!
