DELA
© Nya Åland

Vilka sagor har Åland glömt?

Sagor är spännande, roliga, de borstar inte av sig smutsen i farstun. Sagor innehåller allt människan har behov av, på ett underbart sätt.
Det här säger Per Gustavsson, professionell sagoberättare från Ljungby i Småland.
Per Gustavsson besöker Åland i samband med kulturevenemanget Kura skymning. Han berättar sagor i skolor och på dagis, men föreläser också om berättandets konst för dagispersonal.
– Genom muntligt berättande fick man historier till livs fram till införandet av folkskolan. I samband med att allt fler lärde sig läsa och skriva, dog det muntliga berättandet bort, och då sagorna skrevs ner i sekelskiftet 1800-1900-talet, fixerades de.
Då Gustavsson berättar sagor använder han ibland Mickel i Långhult som alterego.
– Mickel i Långhult var en nästan bortglömd sagoberättare som jag upptäckte då jag flyttade till Ljungby.
Gustavsson letade upp Mickels nertecknade sagor i Kungliga biblioteket.
– Mickel var unik. Han hörde till en muntlig berättartradition men lärde sig skriva. Han uttryckte sig själv, hans berättelser är inte nertecknade av någon annan.
Hade vi inte lärt oss skriva, menar Gustavsson, hade sagorna fortsatt att spridas och utvecklas.
– Men vi berättar fortfarande sägner. Sägner är små korta berättelser som får lyssnarna att tro att de är sanna.
Förut handlade sägnerna om tomtar och troll, i dag handlar de om utomjordingar, terrorhot och epidemier.
– Vi berättar om det vi är lite rädda för. Så sägner produceras fortfarande.
Läs mer i papperstidningen!

Karin Erlandsson