DELA
© Nya Åland

Verkligheten slår fiktionen då Lena Sundström berättar

Som journalist och författare intresserar sig Lena Sunström för de berättelser som försiggår i verkligheten.
Här finns konflikterna och problemen hon vill lyfta fram i ljuset – även det kräver att hon ibland sätter en dumstrut på huvudet.
Då Lena Sundström inledde arbetet med boken ”Spår” stod hon inför ett val: skulle hon ta sig fiktiva friheter eller skulle hon hålla sig till fakta?
– Jag bestämde mig för att inte ta mig friheter, jag tycker det komplicerade för mycket. Dessutom ville jag visa respekt mot materialet.
”Spår” beskriver Kalla faktas undersökning om mörklagd information då Sverige 2001 lämnade ut två asylsökande män till tortyr i Egypten.
– Boken lutar sig helt mot de medverkandes egna ord, dessutom har jag fått tillgång till allt material som journalisterna på Kalla fakta tog fram.
Däremot är hon medveten om att minnet inte är särskilt pålitligt.
– Minnet är korrupt. Men jag kan åtminstone säga att det jag skrivit med all säkerhet är till exempel Säpomännens ord. Det korrupta minnet handlar inte om att medvetet ljuga, utan att minnet med tiden förvanskas och upplevs som sanning.
Materialet var omfattande.
– Jag köpte först ett skrivbord, sen ett större. Sen började jag hänga upp papper längs tvättlinor på väggarna. Jag jobbar också mycket med whiteboard.
Processen är den samma som med all journalistik: samla ihop material, få överblick och sammanfatta.
– Jag har valt att ta bort kanske 95 procent av allt material, och berätta fem. Det var val jag måste göra för att få berättelsen att fungera.

I sina tidigare böcker, bland annat Augustnominerade ”Världens lyckligaste folk” framträder Sundström själv i boken genom en stark berättarröst. I ”Spår” har hon valt en annan väg.
– Det var jätteskönt att vara utplånad som berättare. Delvis var jag rädd för att läsarna skulle bli besvikna, och finns det ett tydligt berättarjag är det enklare att leda in läsarna på ett särskilt spår. I ”Spår” bestämde jag mig ändå för att inte synas, historien är så bra i sig själv.
De gånger hon valt att ha ett tydligt berättarjag i sina böcker har det funnits en orsak.
– Jag har använt mig själv för att göra ett tungt ämne enklare.
Som författare till flera böcker är hon bekant med processerna:
– Att skriva en bok är lustfyllt till en viss del, men en helvetesprocess mot slutet. Då kommer nojan: tänk om jag lagt ner två år på något som floppar?
En del av problemet ligger i att texten ska bli så bra som hon föreställde sig i början.
– I början är jag uppfylld av hur bra det ska bli, jag samlar material och drivs av lust. Sen ska jag sätta mig ner och förvandla materialet till något som är så bra som det som redan finns i mitt huvud. Det är då processen blir en helvetetisk.
Ändå fortsätter hon.
– För jag vet hur fantastisk känslan är då jag är nöjd.
Läs mer i papperstidningen!

Karin Erlandsson