Vera-arrangörer är nästan redo
En flitig spermadonator, mödrar till självmordsbombare, och Kobba klintars historia.
Det är ett axplock ur filmfestivalen Veras utbud den 16-19 mars.
Men den den sista dagen har festivalfolket ingenstans att ta vägen.
När renoveringen av bio Savoy drog ut på tiden fick Vera boka in sig på Alandica. Men till och med då blev det problem. Den sista festivaldagen den 19 februari krockade med bröllops- och festmässan på Alandica
Då bokade Vera auditoriet i Ålands lyceum. Men det skadades efter en vattenläcka det senaste veckoslutet och är nu stängt en månad framåt.
Så nu letar Vera efter en bra lokal att visa film i den sista festivaldagen. Det är inte så lätt, konstaterar Bolle Högnäs i arrangörsgruppen..
I Alandicas filmsal ryms 200 åskådare.
Vera har tillgång till en egen projektor, och kan visa filmerna flera gånger i en mindre lokal om det är den enda lösningen.
Sparbudget
Festivalarrangörerna har fått mindre pengar att röra sig med. Årets budget ligger på 30.000, cirka 10.000 mindre än för några år sedan. När lågkonjunkturen drabbades också festivalen när landskapsregeringen skar ner på bidragen.
Ett sätt att hålla utgifterna nere är att bjuda in färre regissörer. Ett annat är att förhandla om priset för visningsrätten. Bolagen som representerar filmarna kan börja med att begära 1.500 för en visning på Verafestivalen. Då har arrangörerna ett standardsvar, berättar Bolle Högnäs:
– Nej, vi tar den inte.
Då går motparten ofta ner i pris. I dagsläget betalar Vera mellan 300 och 500 euro för visningsrätten.
Ett exempel är regissören Rob Lemkins hyllade dokumentär ”Enemies of the people” om de röda khmerernas folkmord i Kambodja på 70-talet. Vera ville inte ville betala de 1.500 euro som distributören begärde och fick ner priset till 500 euro. Dessutom kom regissören till Mariehamn och mottog Verastatyetten för bästa film.
Direktkontakt
Ett annat problem för Vera är att konkurrensen om dokumentärfilmer har ökat. Allt fler dokumentärer visas på vanliga biografer och det driver upp priset.
Enklast är det om Vera få direktkontakt med intressanta regissörer så fort som möjligt. Ofta sker det på den internationella dokumentärfilmsfestivalen i Amsterdam varje år. Ofta är regissörerna på plats för att presentera sina filmer och svara på publikens frågor.
Då är det bäst att gå fram genast och visa sitt intresse, säger Pia Rothberg-Olofsson. Sedan kan Veraarrangörerna hänvisa till att man träffades i Amsterdam när man mailar om visningsmöjligheter.
Två urpremiärer
Årets festival bjuder på två åländska urpremiärer, som båda visas på Ålandskvällen den 16 mars i Alandica.
De är Mats Granesäters dokumentär ”De första kobbarna” om Kobba klintar, och Arn-Henrik Blomqvists och Jerker Örjans film ”Oolannin sota”, där de nystar upp historien bakom sången Oolannin sota som handlar om händelserna i Bomarsund under Krimkriget på 1850-talet.
Andra filmer med ålandsanknyting den kvällen är Bolle Högnäs ”Danskungen”, Johan Karrentos och Pauliina Punkkis ”Vapen”, Kalle Wetterströms färska mariehamnsdokumentär ”Från by till stad”, färgfilmen ”Mariehamn i färg” från 1939, som kommenteras av Jerker Örjans och Folke Wickström, och till sist dokumentären ”Skattkammarön” från 1973 om hur taxfreeturismen förändrade landskapet.
Etik den röda tråden
Etik är temat för årets festival som hålls den 16-19 mars. Temat bestäms inte i förväg. Det är något som man kommer fram till under arbetets gång. Kanske har det med filmtrender att göra, men plötsligt ser arrangörerna att det finns en röd tråd bland filmena man valt.
Bland årets dokumentärfilmer finns brittiska ”Donor unknown”, om hur en amerikansk man lär känna barn som blev till tack vare att han på 80-talet var spermadonator.
”Almost married” handlar om en ung turkisk kvinna som kämpar för rätten att själv få välja sin blivande make.
Den tysk-iranska dokumentären ”The green wave” beskriver våldsamheterna efter presidentvalet i Iran 2009 med hjälp av aktivisters rapporter på Twitter och andra sociala nätverk.
Israeliska ”Women of Hamas” handlar om hur mödrarna till självmordsbombare inte får sörja sina söner.
Mexikansk-franska ”Agnus Dei” handlar om hur den katolska kyrkan försökt dölja de sexövergrepp som präster begått. En ung man söker upp den präst som utnyttjade honom när han var elvaårig korgosse.
Åländske fotografen David Lundberg har tillsammans med David Henriksson gjort kortfilmen Tage om den pensionerade polisen som sörjer sin fru.
Simon Holmström i arrangörsgruppen tipsar om ”Så nära”, en film av Emelie Wallgren och åländska Ina Holmqvist om två tonärstjejer som blir kära i medlemmar i det tyska popbandet Tokio Hotel.
Åländska Rita Jokirantas ”Like unconsciousness” är en av fyra videokonstverk som visas på festivalen.
Man får också se en trailer för Ulrika Bengts ålandsinspelade långfilm ”Iris” som har biopremiär i höst.
Satsar på unga
Vera satsar som tidigare mycket på ungdomar, med en medieverkstad och Ungverafilmtävlingen.
Unge åländske filmaren Simon Jansson talar om inspelningen av ”Fåglarna tittar på” och visar bloopers.
Festivalen avslutas med fest på hotell Pommern, med musik av malmöbaserade bandet Franger med åländska Sofia Chanfreu på sång.
Förköpet har inletts. Föreställningarna brukar vara välbesökta men Pia Rothberg-Olofsson gissar att publiktrycket på ålandskvällen den 16 mars kan bli extra hårt.
