Variationsrikt med Patrick Kabanda
Patrick Kabanda, som gav orgelkonsert i Saltviks kyrka på tisdag kväll, är den första organisten i festivalens historia som kommer från Afrika. Kabanda kommer från Uganda men är numera verksam i USA. Nyans recensent Lena Johanna Svartström skriver om en variationsrik konsert.
Från Uganda via USA till Åland… En lång och något osannolik väg, men fler än Patrick Kabanda har kommit på slingriga stigar till Åland för att spela orgel. Minns ni boken om Johanna Grüssners år i USA och hennes arbete med skolkören i Bronx. På bokens releaseparty fanns en viss herr Kabanda. Och resten är historia, som man brukar säga.
Första halvan av konserten spelade Kabanda Mendelssohn, Liszt och Bach. Rätt så traditionellt alltså. Vad jag särskilt lade märke till var registreringen: från majestätiskt och stort Con moto maestosa till varmt, vänligt tröstande i Andante tranquillo i den första sonaten av Mendelssohn. Allegrot som inledde den andra sonaten fick min fot att vippa i takt. Liszts adagio framfördes i en varm och vänlig ton, och Bach var Bach. Aktivt har jag noterat om preludiet.
”Intermezzo”
En liten paus följde. Avsedd att ge tid till registrering. Det blev något mer. Orgelbyggare och tillika den som stämmer orglarna inför konserterna, Hans Heinrich, fick hastigt rycka in: en pipa ville envist bara fortsätta pipa. Man behöver nog känna instrumentet mycket väl eller ha extremt skärpt hörsel för att uppfatta problemet. Heinrich uppmanade oss också skämtsamt att andas lite mindre. Temperaturen i kyrkan hade höjts på grund av oss vilket förorsakade problem med orgelns stämning. Det var intermezzot!
Sedan kunde musiken tala igen. Tid för Messiaen och Ordet ur Herrens födelse, La Nativité du Seigneur. Verket presenterades, liksom alla andra stycken under kvällen, av Erland Mattson, och det gick inte att ta miste på hans kärlek till Messiaen. I första delen, Herren sade till mig: Du är min son, ligger ett ackord botten och skapar en spiralrörelse, på det byggs en kraftfull melodi. Den andra delens metiation över det eviga livet och Guds godhet fick mig att sitta nästan paralyserat stirrande in i en ljuslåga.
Roligt, energiskt
Vilken kontrast till Zsolt Gárdonais Mozart changes! Ett verk skrivet för en festival i Oklahoma 1996. Rokokoklädda damer danstrippar till temat ur en Mozartsonat, det är lite smågulligt. Men hej, vad nu? Ett jazzband glider in och tar över showen. Vi förflyttas till ett danshak av helt annat slag. Orgeln blir ett helt band; tänk att kunna improvisera med sig själv inom ett instrument! De balettdansande damerna återvänder Men konkurrenterna får sista ordet. Rolig och energisk musik.
Patrick Kabanda fortsatte med en improvisation över en japansk vaggvisa. En envis orgelpunkt., ett ackord hänger kvar. Dov registrering, melodin smyger tyst i nattlig dimma. Men plötsligt framträder ett citat ur Sibelius Finlandia. Och en stund senare Ålänningens sång. Det skärper sinnet till att försöka klura ut vad som kunde komma härnäst.
Ytterligare en improvisation: När vi delar det bröd som han oss ger (negro spiritual). Ljus registrering, en öppen klang. Snabbt har Kabanda bekantat sig med orgeln i Saltvik för att kunna locka fram så disparata klanger. Registranden Katrin Gwardak fick nog jobba på!
Jazzig avslutning
Avslutande John Weavers Variationer över Sine nomine (utan namn) var till ära för alla helgon, fick vi veta av pålästa Erland Mattson. Ett jazzigt stycke som i sin mångsidighet av associationer och citat som t.ex When the saints go marching in, fick mig att tänka på Charles Ives Central Park in the Dark. Weavers verk hade bara mycket mer traditionella harmonier.
Uppskattande applåder gjorde att sympatiske Kabanda bjöd oss på ett extranummer. Än en gång en total kontrast: Händels lugna Largo fick oss att landa mjukt.
Tack för en mångsidig färd, Kabanda.
