Valdemar i augustinatten
Musik:Se människan. Konsert i St Görans kyrka den 17 augusti Ulvens döttrar, Therese Karlsson, Annika Sjölund, sång Markus Malmgren, orgel (bilden), Katarina Gäddnäs, Benita Laanti-Helander, Lillemor Grüssner, recitation.
Valdemarsällskapet ordnade en ytterst välbesökt utvidgning av Kulturnattens utbud med sin musikaliska triptyk, sammanbunden av en hel del textläsning. Det var stämningsfullt i den nedsläckta kyrkan: stearinljusen brann och ett svagt sken sökte sig ned från orgelläktaren.
Hand i handske
Ulvens döttrar inledde augustinattens konsert med att ”pluppa” fram brutna ackord som en inledning och bakgrund till Benita Laanti-Helanders och Katarina Gäddnäs’ textläsning.
Jag är mycket förtjust i Ella Grüssner Cromwell-Morgans kompositioner till Valdemar Nymans texter. De sitter som hand i handske för trion Ulvens döttrar – undrar vem annan som riktigt kunde göra dem rättvisa! Kom Videla, kom Vadela kryddades med instrumentalinslag: tamburin, mungiga och den minsta lilla thinwhistle, samt en tonbildning som verkligen framkallade känslan av vallande mör. Och jag tycker nästan lite synd om Nyman och hans hustru som inte fått höra den fina tonsättningen av Stellaria graminea – en hyllningsdikt till hustrun (var det i anledning av silverbröllopsdagen?).
Textläsningen och musiken vävdes på ett fint sätt samman i ”döttrarnas” avsnitt.
Therese Karlsson tog sedan över med vemodiga Canto Cantabile av Jack Mattsson. Sångstilen var en helt annan än Ulvens döttrars men stämningen lika suggestiv.
Fantastiskt bra
Många väntade säkert med spänning på hur kvällens organist Markus Malmgren skulle ta sig an Lasse Karlssons Ludus latrunculorum. Vad skulle det bli av orkesterns andel i orgeltranskription? Fantastiskt bra blev det!
Både de lekfulla rytmerna i Kvinnors eviga beredskap och den mörka ångestladdade tonen i Svipdag – Gå din egen väg, med ett parti träklapper, med dramatik och farsartat cirkusspel fungerade väl. Alla fyra arior reciterades av primus motor Lillemor Grüssner innan Annika Sjölunds stora stämma tolkade dem. Det är inga lätta texter det handlar om: tunga öden och dramatik och sorg präglar dem. Särskilt Barnet gjorde ett djupt intryck på mig i Sjölunds nyansrika tolkning.
När sedan Therese Karlssons slankare stämma tog vid i de mera konventionellt melodiösa sångerna av Jack Mattsson blev skillnaden mellan Mattssons melodibetonade bygge och Karlssons orkestrala tänkande tydlig.
Mattssons folkmelodi-aktiga stil är mera sångbar och omedelbart tilltalande – helt i enlighet med hans estetik; Lasse Karlssons arior var suggestiva och orgelackompanjemanget som sagt suveränt, men säg mig en enda melodi som går att komma ihåg eller nynna! I Mattssons sånger I folkton och Färdpsalm var ackompanjemanget tydligt en bakgrundsfaktor till melodin.
Tack!
Kvällen fick en skön avslutning med en suverän recitation av Benita Laanti-Helander (Vårlök) och den fina, hoppfullt överlämnande Färdpsalm med sin vackra melodi.
Efter detta ville egentligen ingen applådera, kändes det som. Men visst ville vi tacka både diktläsare och musiker så det blev att klappa i alla fall. Tack för en välbalanserad helhet: text, sång, stämning!
