DELA
© Nya Åland

Vad man lever för och på

Häromdagen skrev jag ett brev för hand. Det var det bästa jag gjorde den dagen.

Några dagar innan fick jag ett textmeddelande på telefonen som gjorde mig glad. Avsändaren var en barndomsvän, vi växte upp i granngårdarna och gjorde allt tillsammans. Vi öppnade museum, vi hade sommarcafé på hans veranda och åkte pulka från ladugårdstaken.

I skolpjäserna var han tomtefar, jag var tomtemor, han var Rote och jag var Vera, han var Karlsson och jag var Lillebror. Som vuxna har vi båda konstnärliga yrken och vi träffas så ofta vi kan – vilket är alltför sällan. Då vi ses äter vi indisk mat och pratar om allt från orgasmer till nattvard. Jag tycker mycket, mycket om honom.

Så skickade han ett textmeddelande av den sorten att det tarvade ett svar som inte bara var några knapptryck borta. Det tarvades den närhet som bara uppstår när man håller en penna i handen och för den fram och tillbaka över ett papper.

Jag letade upp ett brevpapper från brevskrivningens gulddagar. Eftersom det är några decennier sedan de gulddagarna galopperade hästar tvärs över pappret. ”Käraste du” började jag och sen fortsatte jag.

Fyra ark senare var jag färdig. Då hade jag skrivit om längtan hem, att bli vuxen och nästan 40 år, förvirringen och glädje över livet och sorgen och minnen bara vi delar. Det var som att skriva dagbok, ja just så var det. Den känslan har jag aldrig när jag skickar ett textmeddelande. I brevskrivningen kom jag närmare både mig själv och den vän jag skrev till.

Och två saker tänker jag på.

Dels läser jag just nu Tuula Karjalainens biografi över Tove Jansson. Tove Jansson skriver brev hela tiden, och breven är en självklar källa till det vi idag vet om hennes känsloliv. Hon är personlig på ett sätt som får litteraturforskarna att jubla och dra samband mellan muminkaraktärer och händelserna i hennes privatliv. Men breven torde också ha fått mottagarna i tiden att jubla. De är så smycken av närhet och ärlighet. Vad nära man måste stå en vän när man kan skriva så till henne.

Dels tänker jag på skolornas mobilförbud som diskuterades för några veckor sedan. Denna förlängning av jaget som mobiltelefonerna blivit – jag kan inte låta bli att tycka att något går förlorat. Det här är inte en färdig tanke – och de ofärdiga tankarna hör onekligen brevskrivandet till, inte till textmeddelandenas korthet. Jag bara önskar att … ja inte vet jag. Att elever ägnade lite mer tid till brevskrivande och mindre till sina mobiltelefoner.

Den senaste veckan har jag också funderat över en helt annan sak, nämligen Ålandsbankens vd-lön. Peter Wiklöf fick under fjolåret en höjd lön med 2 000 euro i månaden. Han har idag en lön på 24 000 euro i månaden.

I år har jag ett arbetsstipendium från Svenska kulturfonden. Det innebär 22 000 euro i året.

Jag upprepar: Peter Wiklöf får 24 000 euro i månaden. Jag får 22 000 euro i året.

Jag lever gott på mitt stipendium, inget fattas mig. Jag antar att läget är det samma för vd:n i fråga.

Jag tänker också att Ålandsbanken under ett år kunde anställa en egen konstnär på löneökningen Wiklöf fick under fjolåret. Tala om att gå i bräschen, tala om att återvända till mecenattanken som tidigare försörjt så många konstnärliga storheter.

Ålandsbankens konstnär kunde till exempel skriva handskrivna små brev till alla bankens kunder.

Karin Erlandsson