Vad har Shirley med dagens kvinnor att göra?
Nästan en och en halv timme helt ensam på scen, talandes i det närmaste oavbrutet till en vägg alternativt en grekisk sten.
Den prestation Ann-Christine Schåman gör i pjäsen ”Shirley Valentine”” i regi av Petronella Wester är inget mindre än fantastisk. Hon går genom hela känsloregistret mol allena framför publiken; allt från djupaste uppgivenhet och ilska till jublande lycka.
Hon är kvinnan som efter att alla år då hon blivit reducerad från en egen individ till enbart mamma och hunsad maka reser till Grekland och hittar tillbaka till det hon en gång var; Shirley Valentine.
Monologen ”Shirley Valentine” skrevs i mitten på 1980-talet av den engelske dramatikern Willy Russell. Shirley är i originaltexten en uttråkad, ensam, medelålders arbetarklasshemmafru i engelska Liverpool. Hon talar med köksväggen medan hon lagar mat åt den arbetande, våldsamma maken som förväntar sig att tallriken med potatis och köttbullar står på bordet i den minut han stiger in genom dörren.
Barnen har flyttat hemifrån men hur ska hon våga ta steget ur det olyckliga äktenskapet som trots allt är det enda hon känner till? Hennes bästa, och enda, vän har skilt sig, är feminist och bjuder med henne på en resa till Grekland som kommer att förändra hennes liv.
Åländsk nutid
Teater Alandica har valt att göra Shirley till en åländsk 50-åring i nutid. Manuset har emellertid inte omarbetats för att passa moderna förhållanden utan monologen handlar fortfarande om hemmafrun som i mitten av 80-talet är medelålders och alltså född på 1930-talet. Det enda man gjort är att ”ålandifiera” monologen genom att ge alla som nämns vanliga åländska namn, strö in lite åländska ortnamn samt alltså placera henne i 2010-talet.
Visst är det roligt i början när Shirley säger saker som att sonen ockuperat en lada i Sund och att maken – ”han” – får en kulturchock bara av att åka till Kökar. Men att en ung människa i dag skulle gå igenom sin ”intellektuella fas” genom att sitta på Pilsnermackan och lyssna på Bruce Springsteen (!) känns väl inte så där helt trovärdigt.
Gamla referenser
Jag började tyvärr sitta och störa mig på detta allt mer under pjäsens gång. Det finns nog väldigt få åländska kvinnor i 50-årsåldern som kan identifiera sig med en Shirley som aldrig jobbat, aldrig fått orgasm, vars man tror att klitoris är en japansk bil och som ägnat hela sitt vuxna liv åt att serva man och barn och fortfarande blandar O’boy och brer smörgåsar när den vuxna dottern kommer hem.
Också kläderna hör mer hemma på 80-talet än 2010-talet. Det är nästan så man får intrycket att man från början tänkt förlägga pjäsen i den tidsperiod den hör hemma men i sista stund tänkt om och med våld velat få in lokala igenkänningsfaktorer.
Det är synd på en fantastisk pjäs, en fantastisk text i sig och ett budskap som då det begav sig för trettio år sedan var högaktuellt, åtminstone i Englands arbetarklass. Kanske underskattar man den åländska publiken genom att inte låta Shirley befinna sig just där och då?
Men visst hittar man ännu igenkänningsfaktorer i hur man, just som man står där och skalar potatis, upptäcker att livet blivit slentrianmässigt och tråkigt. Shirley sammanfattar vad det hela handlar om mot slutet av pjäsen: de flesta av oss går omkring och kånkar på en massa olevt liv, se till att börja leva det.
