Utanförbarn skriver om utanförskap
Hon har skrivit roliga böcker, som de om tuppen Tocken, men också böcker om barn som far illa. Barnsoldater i Afrika, gatubarn i Latinamerika och Ryssland. Mecka Lind (bilden) menar att det är viktigt att skriva också om svåra saker för barn och unga.
– Kanske beror det på att jag själv var ett utanförbarn, säger Mecka Lind när jag träffar henne i Övernäs skola där hon på onsdagen mötte barn i årskurs fyra i Barnens litteraturdagar.
Mecka Lind bor i Malmö, men är född i Lund. Hennes föräldrar var inte gifta och det var något helt annat i början av fyrtiotalet än vad det är i dag.
Mamman åkte till Malmö och gifte om sig och meningen var att Mecka skulle adopteras bort. Hon fick dock stanna hos sin gamla mormor även om socialen regelbundet kom på besök och undrade hur hon hade det, om hon var hel och ren och fick tillräckligt att äta. Man antydde att det nog fanns goda familjer där man kunde placera barnet men hon ville stanna hos mormor och mormodern ville också ha henne kvar. Och så blev det.
Rädslor
Om detta berättar hon i sin första bok ”Johanna och mormor” från 1982 som hon läste litet ur för barnen i Övernäs. Hon förklarade också att hon som liten hade två stora rädslor:
– Man talade om att mormor var gammal och jag var jätteskraj för att hon skulle dö och lyssnade noga till hennes andetag när hon tog sin eftermiddagslur. Och jag blev alltid rädd när det ringde på dörren, rädd för att de på socialen skulle komma och ta mig.
I boken gömmer sig huvudpersonen Johanna längst inne i en skrubb när tanterna från socialen kommer på besök.
Började skriva
Småningom gick det ändå riktigt bra för Mecka. Mormor kunde berätta saker som satte fantasin i rörelse och Mecka började skriva.
Redan som 13-åring debuterade hon med en sångtext i radion. Visan kom sedan också med på en skiva. Sedan blev det mera texter: kåserier, reklamtexter, noveller, manus till radio- och tv-program. Heltidsförfattare har hon varit sedan 1982 och inriktningen har varit barn och unga.
Barn som far illa
Hon har skrivit många roliga böcker, som de fem om Tuppen Tocken (illustrerade av Lars Rudebjer) men allt emellanåt har hon återkommit till temat med barn och ungdomar som far illa.
”Sanne gatubarn” från 1989 handlar om en snart fjortonårig flicka i Köpenhamn. Hon har bland annat skrivit ”Isabel: roman om ett gatubarn i Rio de Janeiro”, ”Anselmo barnsoldaten” om barn som tvingades med i gerillakriget i Mocambique och ”Anja: tiggarbarn i Moskva”. Och hon har inte bara suttit hemma vid sin skrivmaskin (hon skriver inte på dator) och hittat på. Hon har själv levt med de personer hon skriver om, sett deras verklighet. I slummen i Rio, i tunnlarna under Moskva och i de krigshärjade byarna på landsbygden i Mocambique.
Men klarar barn av att läsa om så svåra saker?
Mecka Lind menar att de gör det, åtminstone från årskurs sex. För yngre barn rekommenderar hon högläsning.
– Och det är alltid bra om man kan diskutera det man läst med någon vuxen, säger hon.
Dessutom försöker hon också i de böcker som tar upp svåra ämnen att också lyfta fram sådant som ger hopp.
– Så gott det går gör jag det, säger hon.
Också Tocken utanför
Men svåra böcker orkar ingen läsa hela tiden och en författare behöver också sticka emellan med någonting roligare. För Mecka Lind är det böcker som de om fotbollstjejen Dojjan Lind eller tuppen Tocken.
– Men Tocken handlar ju också om ett utanförskap, säger Mecka och berättar att böckerna om Tocken (som betyder just tupp på skånska) från början bygger på en verklig händelse där en tupp kom lös och förirrade sig in i Lund och blev polisanmäld och jagad för att hans galande störde…
Kanske Zlatan
Just nu skriver hon på sin femte bok om Dojjan och vem vet kanske kommer Sveriges störste fotbollsspelare just nu, Zlatan Ibrahimovic, en dag att dyka upp i Dojjan-böckerna eller något annat sammanhang. Redan nu finns en katt vid namn Zlatan i Dojjans familj och i Malmö bor Mecka Lind själv granne med det stora fotbollsproffset.
– Från min lägenhet kan jag se hans mångmiljonvilla och jag tömmer faktiskt mina sorteringssopor vid hans hus…
