Unga Saltvikstalanger ger ”Eko”
Det finns stora talanger i Saltvik, det är det ingen tvekan om. Det är den första tanken som slår ungdomarna sjunger inledningssångan i musikteatern Eko. Sången är stark, klar och ren. Man förstår utan vidare varför Östra Saltviks ungdomsförening sätter upp en musikteater då de har så många sångare i bygden.
”Eko” handlar om en grupp ungdomar som umgås på ungdomars sätt, samtidigt som de genomskådat vuxenvärldens ytlighet och falskhet och värjer sig mot den. Alla vuxenhetens representanter är stereotyper, man förstår varför ungdomarna inte kan identifiera sig med dem. Pjäsen visar tydligt hur svårt det kan vara att växa upp.
Två små problem
Två problem har pjäsen, båda på det regimässiga planet. Tempot saktar ibland av rejält, det går helt enkelt för långsamt för att publikens intresse skall hållas vid liv.
Som ett exempel kan nämnas begravningsscenen då alla ungdomar en och en sätter sin blomma på kistan. Det tar tid, pjäsen förlorar i tempo. Istället kunde alla ungdomar samtidigt sätta ner sin blomma på kistan. Inget av innehållet skulle gå förlorat, men mycket av tempot skulle vinnas.
Pjäsen hade mått bra av att kortas ner en aning. Hur väl genomförd scenen med Spiidi Volvo än är, är den svår att förstå och sätta in i ett sammanhang eftersom ingen av ungdomarna i pjäsen har knarkproblem.
Ibland går skådespelarnas röster upp i falsett. Det kan säker i viss mån skyllas på premiärnerver, men ändå något att jobba med eftersom publiken ibland helt enkelt har svårt att höra vad som sägs.
Huvudrollerna…
Men om pjäsen har två problem, har den desto fler tillgångar. Den största tillgången är det tiotal ungdomar som står på scenen. Det är inte tal om annat än att teatertraditionen i Saltvik kommer att hållas blomstrande i många år framåt med sådana talanger.
Speciellt intressant att notera är att samtliga håller så jämn nivå, ingen är det svaga kortet utan alla håller hög nivå. Det är sällan man ser det i en pjäs spelad av amatörer.
Jennifer Karlsson spelar titelrollen Eko. Hon är osäker och har så sorgligt dåligt självförtroende och spelar så trovärdigt att det inte är något problem för publiken att sympatisera med henne. Hon spelar aldrig över, utan är hela tiden stabil i sin lågmälda roll.
Nars är killen med det gigantiska självförtroendet som Eko förälskar sig i. Han är odräglig och självsäker, men ändå charmig. En svår roll som Fredrik Dahlén bemästrar utmärkt.
Afro är drömmaren i sällskapet, bokstavligen. Hon skriver drömdagbok och verkar ha författarambitioner. Marie Johansson spelar Afro så att karaktären både blir skör och stark, och på så sätt gör hon Afro till pjäsens kanske mest sympatiska karaktär.
Hera tolkas av Linda Heinola mycket trovärdigt, hon är dessutom en av de starkaste sångarna. Linda har gått in i rollen så väl att epilogen för hennes del blir självklar, klart att det var så Hera skulle utvecklas!
Bodo, träningsfanatikern och pojkflickan, spelas av Karin Johansson. Vilken krutburk! Här är verkligen skådespelaren och karaktären flutit ihop och blivit ett på ett förträffligt sätt. Det är också Karin som håller igång många av dansscenerna.
Julia Karlsson spelar Lotus. Hon är rolig, både i scenen där hon inte får på sig byxorna och i scenen där hon läser Afros drömdagbok, visar hon sant komiska talanger som får en att hoppas på många framtida revyroller för Julia.
Orf, spelad av Andreas Lindblom, är trubaduren i sällskapet. Han är stillsam och trygg och spelar sin roll på ett typiskt sätt för hela ensemblen: koncentrerat, konsekvent och utan att snubbla på nerver.
Ronja Selander spelar Pers, hon är pluggisen i sällskapet. Liksom Julia är en något av en komedienn och rabblar förklaringar till knepiga ord som rinnande vatten. Pluggis och kompis i ett, också det är en svår roll men Ronja har inga problem med trovärdigheten.
…och övriga
Förutom ungdomsgruppen som pjäsen handlar om figurerar också en hel del andra karaktärer som har delats mellan några övriga medverkande.
Julia Lindström spelar gnällande mammor så att man hör sin egen mamma gnälla om sena utetider. Det är roligt, åtminstone i Julias variant. I sången som Julia framför som domare Grön visar hon att hon inte bara kan spela, utan också sjunga. Strålande.
Diana Lindman framkallar kvällens kanske största skratt iklädd raffigt set med nätstrumbyxor och höfthållare. Härligt att ha så mycket självdistans på scenen.
Kecke Lindblom spelar de mest skiftande karaktärer och byter roller så bra att man inte tänker att samma person både spelar drogkung, pappor, präst och patient.
Cajsa Dahlbloms fågel då hon spelar patient på mentalsjukhus är obetalbar, både vacker och sorglig. Rollen som Pösö är tvärtom skrämmande, men lika väl genomförd.
Caroline Thörnroos har ensemblens vackraste sångröst, mörk och fyllig. Också hon skiftar mellan många olika roller, lika koncentrerad i alla.
Det här är alls inte en rolig pjäs vars syfte är att locka fram skratt. Visst skrattar man ibland, visst är mycket roligt och komiskt genomfört. Särskilt dårarnas dans på mentalsjukhuset är underhållande.
Men Eko är en pjäs som ofta är mörk och skrämmande och visar hur svårt det är att bli vuxen.
KARIN ERLANDSSON
karin.erlandsson@nyan.ax
Musikteatern Eko. Text: Claes Andersson. Regi: Matts Stenlund. Kapellmästare: Stäni Steinbock. Koreograf: Jonna Kevin.
Medverkande: Jennifer Karlsson, Fredrik Dahlén, Marie Johansson, Linda Heinola, Karin Johansson, Julia Karlsson, Andreas Lindblom, Ronja Selander, Julia Lindström, Diana Lindman, Kecke Lindblom, Cajsa Dahlblom, Caroline Thörnroos.
Orkester: Stäni Steinbock (bas, gitarr), Rudolf Gustavsson (trummor), Julia Karlsson (klaviatur), Caroline Thörnroos (blockflöjt), Karin Johansson (saxofon, klaviatur), Cajsa Dahlblom (klarinett, klaviatur), Marie Johansson (klarinett), Andreas Lindblom (gitarr), Fredrik Dahlén (gitarr).
