Udda grannar på Skarpans
Två konstnärsgrannar är på väg till galleri Skarpans.
Kari Niskanen med en ny uppsättning skrotkonst, och Stig Petrone med sina oljemålningar.
Om man bara betraktar konstverken ser herrarna inte ut att ha mycket gemensamt. Niskanens skeva, rostiga skrotskulpturer står i rummet ut mot Skarpansvägen. I det andra rummet hänger Petrones oljor där naturen möter något annat, kanske något andligt.
Så det första man frågar sig är – vad har de här herrarna gemensamt?
– Vi är grannar, säger Stig Petrone.
Först var det tänkt att de skulle ställa ut i hans ateljé i Jomala. Sedan blev den en öppning i Skarpans galleri och då flyttade de in.
Petrone, som till vardags är pastor i pingstkyrkan, återupptog målandet häromåret efter en paus på över två decennier.
Han har utveckla sin palett med nya färger sedan comebackutställningen i pingstkyrkan i fjol (”tidigare var jag rädd för grönt”) och han målar ofta sina inre bilder.
– Men när tavlan växer fram blir det inte alltid så som jag tänkt det.
Konsten har ett budskap men åskådaren får tolka den som han eller hon vill.
– Tavlan skall inte bara vara en bild, man skall kunna leva sig in i den.
Steget från predikstolen till konstateljén var inte långt.
– Många har sagt att jag målar bilder med mina ord när jag predikar.
Hyllar själsfrände
Kari Niskanen väljer också att låta konsten tala, men några kommentarer har han.
Den här gången är han mest stolt över verken Don’t Stop The Music och Because I Like The Music So. Som namnen antyder är de inspirerade av Sixten Janssons största hitlåt, och de är förverkligade med hjälp av en ålandstillverkad herrcykel som han hittade på en återvinningsstation i Bengtsböle.
Vad har Niskanen gemensamt med Sixten Jansson?
Kanske att de båda två står utanför kulturetablissemanget, funderar Niskanen. Han har svårt att se sin konst som en karriär i traditionell bemärkelse. Stipendieansökningskarusellen lockar inte.
– Jag kör med en gammal skrotbil och jag äger ingenting fast jag jobbat ungefär 30 år. Det här är ingen hobby för mig. Det är ett sätt att leva.
– En kille som såg ett av mina konstverk sade att jag skulle kunna få 10.000 euro eller dollar för det i New York. Men jag är inte intresserad av den sortens framgång.
Niskanens konst är livsbejakande och humoristisk. Inspirationen kommer från oväntade håll. En varelse har han döpt till ”Viper Önningebyensis”, efter det djur som politikern Danne Sundman tyckte att han såg när han körde av vägen.
Det viktigaste för Niskanen är friheten, och känslan att komma bort från vardagen när han skapar.
– Då behöver jag inte slåss mot mina inre demoner.
Vernissagen är i kväll klockan 18-20.
