DELA
Foto: Zacharias Hägerstrand

Tirritation, hyss och skratt

Astrid Lindgrens historier är beprövade koncept. En gemenskap som alltid verkar finnas mellan de som vuxit upp i Norden är att man en eller annan gång fått ta del av klassiker som Emil i Lönneberga, Ronja Rövardotter, eller varför inte ikonen för Lindgrens författarskap självt, Pippi Långstrump.

Den gemenskapen känns det som att årets sommarproduktion på Bentes sommarteater – Karlsson på taket – är ute efter, hyss och skratt, ofta de vilda ungarna mot de lugnare föräldrarna.

Men i år är det alltså Karlsson (spelad av Kristofer Eriksson) på taket som gäller. Erikssons ljusa och skämtande röst får en skarp kontrast gentemot Beppe Lindström i rollen som Lillebror, en sur och förnumstig krabat som känner sig förbisedd av sin familj.

Genom pjäsen underhåller Karlsson publiken och sig själv genom att vrida och vända på de regler som Lillebror håller sig med, tills han (Karlsson) får som han vill.

Även om en så pass egoistisk och sorglös karaktär som Karlsson kanske vanligtvis skulle sparkas ut eller polisanmälas, fungerar han i det här sammanhanget som en motpol till pappan (Kjell Rosén), mamman (Britt-Marie Lindvall), den jobbiga storasystern Bettan (Ellen Smulter) och storebror Bosse (Oscar Johansson), den elaka barnvakten fröken Bock (Ann-Christin Sjölund), och så vidare, just därför att han är så obunden.

Åtminstone torde det vara idén.

För pjäsen lider något av att skådespelarna, avsiktligt eller ej, framträder som sympatiska gestalter, vilket förhindrar de konflikter som kunde framhävas ännu mera.

När de väl utnyttjas blir det fantastiskt; Lillebror kommer med flera punch-lines som sätter publiken i skratt, jaktscenerna engagerar, det är helt enkelt kul att se karaktärerna få utlopp för sin irritation, eller tirritation som Karlsson skulle uttrycka det.

Läs mer om pjäsen i måndagens Nya Åland!