DELA
© Nya Åland

Svår mognad i Lummes tredje roman

Thomas Luma, huvudpersonen i Krister Lummes  (bilden) romansvit har fortfarande svårt att finna fotföste och stadga i livet. ”Mognad” är titeln på den tredje delen som nu är ute.


När jag för snart tre år sedan skrev om Krister Lummes självbiografiska roman ”Tvivlaren” (PQR-kultur) blev rubriken ”Vilsen ung man söker trygghet”. Boken var en uppföljare till debutromanen ”Guds lilla barnaskara” där huvudpersonen Thomas Lumas upplevelser av ett hårt barnhemsliv på Åland stod i centrum. Jag skrev avslutningsvis att ”Tvivlaren” får ett något abrupt slut just när Thomas, bliven sjöman, är på väg ut på en ny båt.
Nu har Krister Lumme gett ut fortsättningen, på eget förlag den här gången men i samarbete med Podium Distribution, inom Författarcentrum Öst. Lumme är bosatt i Mariefred.


Fortfarande vilsen
Rubriken ”Vilsen ung man söker trygghet” kunde något omformulerad passa också på ”Mognad”. För det är bara att konstatera att Thomas fortfarande bär på sitt tunga bagage från barndomen och att han fortfarande har svårt att få fotfäste i livet. Trots att han redan har trätt in i vuxenlivet har han svårt med orienteringen. Rastlösheten rider honom. Han vill så förfärligt mycket, har så goda ambitioner, men saknar uthållighet.
I ”Tvivlaren” förälskade han sig i den finska Liisa, som han först träffade i Köpenhamn, och när han nu går i land från den resa han inledde i slutet av den boken och möter henne i Stockholm finner han att han snart skall bli pappa. Liisa är trygg och jordnära och med henne öppnar sig möjligheten till ett enkelt, men någorlunda tryggt, liv. Thomas hinner i boken till och med bli pappa en gång till men han har svårt med det inrutade liv som erbjuds på den bruksort där man försöker rota sig. Thomas inser vad han nu har och vad han kan förlora men han är illa rustad att stå emot vardagens svårigheter och då lockar puben med snacket och det förrädiska mellanölet och, i nästa steg, sjölivet.


Självömkan
Thomas mognad kantas av ambitioner som han inte orkar leva upp till. Och alltid finns sveket från barndomen att skylla på:
”Han ältade ständigt barndomen när han kände sig underlägsen… Egoistiskt och självömkande berättade han för alla som ville höra på om den kärlekslösa barndomen. En egoist var han långt inne i själen. Samtidigt ville han ändå göra rätt för sig…”
Krister Lumme har berättartalang. Han skriver med socialt patos i en genre som – i positiv mening – kan karaktäriseras som klassisk svensk arbetarlitteratur med traditioner från gamla Folket i bilds förlag, en typ av vardagsnära prosahantverk som väl inte på länge varit riktigt inne, men som fortfarande lever på olika småförlag.


Förutsägbart
Något förutsägbar känns ”Mognad” och något kan man irriteras över att texten ibland gör lite väl snabba kast, utan sammanbindande övergångar och fördjupning, men Lumme förmår ändå hålla läsintresset uppe. Om temat håller också för en fjärde romandel må vara osagt.

JAN KRONHOLM

jan.kronholm@nyan.ax

Ny bok.
Krister Lumme: ”Mognad”. Lumme Info Förlag i samarbete med Podium Distribution, 2008. 234 s.