Stefan Snellman en god berättare
Ny bok: Stefan Snellman: ”Skärvor och helhet”, bokförlaget Abacus 2008. 90 s.
Nyligen bortgångne prosten Stefan Snellman i Mariehamn var en omvittnat god berättare. Det har han också visat i sina tidigare böcker: ”Mina stolpar, minnesbilder och tankar”, 2001, och ”Spån från min tankesmedja” 2006.
En förutsättning för att man skall kunna berätta något är att man är nyfiken på livet. Den förmågan behöll Stefan Snellman livet igenom och därför har hans betraktelser och tidningskolumner varit lästa och därför har han något att säga också i sina böcker.
En mosaik
Den bok som han hann färdigställa kort före sin bortgång och som nu utkommit har också en underrubrik: ”Minne och tankar” och innehållet är allt igenom en blandning just av minnen och tankar.
I inledningen skriver han: ”När ett minne dyker upp ser jag det ibland som en skärva i en mosaik som tillsammans med andra bitar bildar en helhet. Jag har här samlat några skärvor, som skymtat fram och gett anledning till olika reflexioner, beroende på i vilken belysning jag betraktar dem.”
Barndomsminnen
Ofta är det ju barndomsminnena som vi bär med oss allra klarast genom livet och Stefan Snellman delar i boken med sig av en hel del barndomsminnen. Just här kommer hans berättarförmåga verkligen till sin rätt. Inte minst i den inledande berättelsen där han skildrar en resa från Sund (där hans far var kyrkoherde och mamman folkskollärare ) till Kumlinge.
Trettiotalet ligger ju inte så förfärligt långt tillbaka i tiden men det är fascinerande att följa den unge Stefan som, tillsammans med sin mor, färdas med häst och kärra till Färjsundet för att sedan ta ångbåten till Kumlinge.
Till Kumlinge skulle han ju också återkomma som ung präst, något som även fått göra sina avtryck i boken.
Läxor vid spisen
Att mycket förändrats både i skärgården och på den faståländska landsbygden – naturligtvis också i staden – blir man medveten om vid läsningen. Under kriget var resurserna knappa och ransonering rådde också på Åland.
Så här skriver Snellman bland annat: ”Den olja vi fick köpa till lamporna räckte inte till, så vi måste komplettera belysningen med hemgjorda karbidlampor, som ständigt hade en benägenhet att explodera. Läxorna gjorde jag ofta i skenet från de fladdrande lågorna från den öppna spisen i matsalen, vilket gjorde att ögonen ofta sved och tårades…”
Många av minnesbilderna från barndomen är fint berättade. Stefan fick också följa med fadern på dennes färder till Grelsby sjukhus, till det hårt belastade kommunalhemmet i samma by och till fångarna på Vita Björn. Upplevelser som kanske bidrog till hans sociala engagemang och patos senare i livet.
Över gränser
Av boken framgår också att Stefan Snellman inte var någon präst som stakade ut gränser mellan det andliga och det jordiska. Ett engagemang för människan i både helg och söcken, för fred och medmänsklighet genomsyrade mycket av det han gjorde. Han vägrade också se musiken och kulturen som något skilt från religionen och han talar över huvudtaget för respekt för andras övertygelser och åsikter.
Han skriver att det är viktigt att vi ser till människornas olika behov och uppfattar samhället som en helhet: ”Som kristna behöver vi engagera oss både i det andliga och offentliga livet”. Och han berättar i samma sammanhang också att han växte upp i en miljö där kristendom och kultur på ett naturligt sätt hörde samman: ”Hemma hade vi tillgång till bokverk som presenterade världens stora teologer, filosofer, författare och tonsättare. Jag blev tidigt förtrogen med både vårt kristna, judiska, grekiska, latinska och fornnordiska arv”.
Stefan Snellman har skrivit en bok som är lätt att ta till sig, som behandlar både stort och smått, skärvor som blir till en helhet.
