DELA
© Nya Åland

Starkt relationsdrama


Teater: ”Till Julia” med Kappsäcksteatern. Premiär i Önningebymuseet söndag kl. 19.

Efter att med framgång ha gett Allan Edwalls komedi ”Snus är snus” i juni är Kappsäcksteatern nu tillbaka i Önningebymuseet. Den här gången med Margareta Garpes drama ”Till Julia”. Det är en pjäs där relationerna mellan en mor och en dotter, Gloria och Julia, står i centrum för handlingen. I sin koncentrerade form kunde pjäsen också kallas ett kammarspel, ett format som innebär en hel del utmaningar.


Om livet självt
”Till Julia” handlar om svårigheten att bryta upp, bryta invanda mönster, våga ge sig i väg, våga pröva någonting nytt. Men också om fasthållande, om rädslan för att bli lämnad, ratad, utanför. Och om att inte kunna skilja mellan stort och smått, mellan vad som varit och vad som är. Ja, om livet.
I ”Till Julia” kommer vi in i handlingen en sen eftermiddag när Julia (Julia Westerberg) har börjat packa för att flytta hemifrån. Den sista kvällen tillsammans med modern Gloria (Gun Sjöroos) nalkas och lovar inte att bli lätt. Det handlar både om att kunna klippa band som fjättrat alltför mycket och om att trots allt hålla kvar någonting.


Kontraster
Margareta Garpe har i sin pjäs skickligt tydliggjort kontrasten mellan den unga Julia med ambitioner på sångens område och Gloria, den bittra akterseglade och alkoholiserade skådespelerskan som fortfarande drömmer om att en gång få göra den roll som hon en gång nekades att göra – eftersom hon väntade Julia och redan var i fjärde månaden: Strindbergs ”Fröken Julie”.
Mycket handlar också om de frånvarande, om Julias pappa Roland, ”Rolle”, om ”Skiten” Leo, och om Charlie som Julia älskade, men som Gloria sparkade ut för att hon ville ha Leo. Charlie (Thomas Lundberg), som träder in på scenen i andra akten, visar sig dock även han vara slagen, splittrad, bitter och på väg utför.


Berör oss alla
Garpes pjäs och den väl sammanhållen uppsättning som Synnöve Westerberg skapat får oss att reflektera över hur skört mycket i livet är och hur lätt det kan gå sönder. I konstnärslivet ställs kanske det osäkra i tillvaron oftare på sin spets, men i grunden berör den här pjäsen oss alla.
Och den visar att det trots allt finns hopp, att det mörka växlar med det ljusa. För hoppet står den sunt vanliga Julia, som jobbar på vårdhem och som drömmer om att få sjunga. Adertonåringen som trots allt förmår bryta upp.
– Låsa upp min egen dörr och stänga den efter mig, som hon säger i en central replik.


Starkt spel
Julia Westerberg och Gun Sjöroos gör de två centrala rollerna mycket övertygande och Thomas Lundberg få också Charlies uppdykande i handlingen att falla på plats.
De varma applåderna efter premiärföreställningen var välförtjänta.

jan.kronholm@nyan.ax

tfn 528 466

Foto: ERKKI SANTAMALA

erkki.santamala@nyan.ax