DELA
© Nya Åland

Stämning från början med Oratoriekören

Musik
Konsert
Jomala kyrka 27 april. Oratoriekören, musiker från Kungliga hovkapellet och Åland. Dirigent Kaj-Gustav Sandholm.
I söndags bjöds det på musikpärlor från 30 år i Jomala kyrka med tre sopraner, Oratoriekören och musiker från Kungliga hovkapellet och Åland. Allt detta hölls ihop av dirigenten Kaj-Gustav Sandholm.
Och nog var det en härlig kompott av musik som kören har jobbat med under de 30 åren.
Ett fyndigt inslag med tre sopraner: Therese Karlsson, Annika Sjölund och Frida Jansson. Det var intressant att lyssna till dem ”close together” under samma konsert. Therese och Annikas, tycker jag, lite dramatiska röster och Fridas mer åt det lyriska hållet.
Glädjande var också att kören numera inte skrider in med ”tjänsteminer”. Idel leenden, sånt påverkar lyssnaren. Det mesta i programmet var ju gladmusik.

Stämning direkt
Efter ett kort välkomnande satte Kaj-Gustav igång det hela med att vi i publiken fick hjälpa till i Gunnar Wennerbergs (ni vet han med Gluntarne) ”Lover Gud i Hans helgedom. Så stämningen fanns där redan från början.
Konserten inleddes med den första sinfonian i G.F.Händels ”Messias”. Det märktes att Kaj-Gustav genom åren förfinat sin orkesterdirigeringsteknik.
Frida kom in och sjöng tenorrecitativet ”Comfort ye my people”, här konverterad till sopran.
Så föll kören in i ”And the glory of the Lord”.
Jag var mycket spänd på hur körbalansen skulle bli med 33 damröster som skulle balansera mot 5 tenorer och 7 basar. Och desvärre infann sig obalansen obönhörligt.
”And all flesh shall see it together….”, var enda gången jag hörde tenorerna, trots att de gav allt. Det här är ju det stående problemet i Ålands blandade körer, som ständigt söker fler mansstämmor. Synd.

Varvade
Så följde fler recitativ och arior. Nu varvade Therese, Annika och Frida varandra. Ett trevligt och ovanligt inslag. Säkert skulle självaste Händel gilla den här kombinationen. Han ändrade ju sitt verk vid nästan alla framträdanden.
Gabriel Faurés vackra ungdomsverk från 1865, ”Cantique de Jean Racine” inleddes mycket lovande med basarnas solo, snyggt och välbalanserat. Man lyssnade på varandra, och då blir det musik! Men sen drunknade mansstämmorna.
Den största behållningen blev för mig Therese Karlsssons fenomenala tolkning av Felix Mendelssohns meditativa ”Hear my prayer”. Detta, vad jag förstår, mycket krävande och ganska långa sång genomförde Therese mycket njutbart.
Jag imponerades också av Annika Sjölunds koloraturer i ”Nun beut die Flur…… ur Joseph Haydns ”Skapelsen”.
Frida Janssons lyriska framförande av ”Agnus dei” ur W.A.Mozarts ”Kröningsmässan” måste också nämnas.

Konstverk
”Ave verum corpus” innehåller bara 46 takter och trots enkelheten i kompositionstekniken är denna musik tidernas största konstverk.
Kaj-Gustav fick koristerna att sänka sina notpärmar och sjunga utantill. Då kan man göra musik!
Slutligen vill jag nämna ”In Paradisum” ur Gabriel Faurés ”Requiem”. Änglakören bestod här av de tre sopranerna som gav en njutbar effekt. Trots sångsolister anpassade de sina röster till en.
En jubileumskonsert – som var i längsta laget – avslutades med ”Hallelujakören” och med den i öronen blev det stående ovationer från en redan stående publik.

ERLAND MATTSSON

redaktion@nyan.ax