Spännande om Åland kring 1918
Åland finnns med i flera sammanhang i österbottningen K-G Olins ”Tärningskast på liv och död” som Kenneth Gustavsson recenserar. Boken handlar om aktiviteter under första världskriget och inbördeskriget med syfte att frigöra Finland från Ryssland. (På bilden ur boken Ingeborg Johansson som från telefoncentralen i Godby ledde den vita sidans eldgivning vid striderna i januari 1918.)
Österbottningen K-G Olin är en produktiv forskare och författare som bland annat beskrivit de tidiga finlandssvenskarna i Amerika.
I sin fjortonde bok, en liten tegelsten på 560 sidor, byter han helt perspektiv och inriktar sig nu på de finlandssvenska aktivisterna på hemmaplan vid tiden för första världskriget, det vill säga åren 1914-1918. Målet för dessa aktivister var som känt att bryta loss Finland från det ryska oket, något som endast kunde ske med tysk hjälp.
”Jag skjuter inte”
Den nya boken inleds med en dramatisk berättelse om åländske jägarfältväbeln Albert Mattson från Östergeta, som sent på kvällen den 1 mars 1918 beordras delta i en avrättning av sju röda fångar i Jakobstad. När den förste ställs upp mot muren ropar Mattsson till exekutionsledaren: ”Herr kapten, jag skjuter inte fångar”. Mattsson plockas ur ledet, varefter fångarna skjuts ner. Liken lämnas kvar på platsen hela följande dag, till allmän beskådan.
Albert Mattsson var en av närmare tvåtusen frivilliga finländare som anslöt sig till den så kallade jägarrörelsen som från 1915 framåt i största hemlighet gavs militärutbildning i Tyskland. Jägarna skulle i fortsättningen utgöra stommen i aktiviströrelsen liksom stommen i de vita styrkorna i det påföljande inbördeskriget.
I boken beskriver Olin utförligt hur rörelsen startade, hur de hemliga etappvägarna fungerade och hur utbildningen i Tyskland gick till, samt berättar om jägarnas många spionage- och sabotageuppdrag till Finland. Stor vikt läggs även vid de tyska fartyg som levererade vapen direkt till österbottniska kusten.
Ålandskopplingar
Även om bokens tyngdpunkt ligger i Österbotten finns många kopplingar till Åland som tidigt drogs in i aktiviströrelsen. Här följer några exempel.
Det är sedan tidigare känt att åtminstone 14 ålänningar anslöt sig till jägarrörelsen, och att flera av dem sändes norrut för tyskarnas räkning. Till de mest aktiva hörde Karl Johan (Jan) Sundberg från Finström och Alfons Granit från Lemland, som båda genomförde flera spionagefärder till Åland. Särskilt omtalat är deras uppdrag från maj 1917 då de landsattes från en tysk ubåt vid Sälskär, i syfte att ta sig till Mariehamn och där spränga ryssarnas ubåtar i Västra hamnen.
Mjältbrand
I sin bok visar Olin att dessa uppdrag till Åland inte var några isolerade företeelser, utan att motsvarande operationer förekom i stort antal över hela Norden och in i Ryssland. Alltihop organiserades av den underrättelsebyrå, A-staben, som tyska marinen satte upp i centrala Stockholm och som i fortsättningen blev mycket aktiv.
Ett av de märkligaste kapitlen handlar om en sabotagegrupp under ledning av svensken Otto von Rosen som senhösten 1916 opererade på Nordkalotten. Bland annat medförde gruppen askar med ”vanliga” sockerbitar innehållande små glasampuller med antraxbakterier (mjältbrand), som var tänkta att förgifta dragdjuren som skötte ryssarnas transporter mellan Nordnorge och Finland.
Gruppen avslöjades dock på den norska sidan i januari 1917, och historien rullades upp.
Tyska agenter
Inga ålänningar tycks ha funnits med i kretsen runt von Rosen, men däremot nog i en annan sabotagegrupp som opererade i Norge med uppdrag att spränga allierade fartyg i norska hamnar. Gruppen avslöjades sommaren 1916 varvid det framkom att man haft hjälp av sjökapten Axel Ivar Ekbom från Mariehamn.
Ekbom hade i Trondheim införskaffat uppgifter om transporter av ammunition till Ryssland, och var redan då känd i underrättelsekretsar som tysk agent. I Stockholm hade ligan därtill jägaren Lennart Häggblom från Geta som fungerade om täckadress och förmedlare av brev.
För några gick det illa, som till exempel för sjömannen Hjalmar Karlsson från Vårdö som i början av kriget internerats i Tyskland och därför valt att ansluta sig till jägarrörelsen. Enligt sin egen berättelse sändes han i september 1916 på specialuppdrag till Finland för att spränga fartyg i Åbo hamn, men sabotaget misslyckades och han arresterades.
Olin hänvisar nu till ryska förhörsprotokoll som visar att Karlsson i själva verket arresterades redan vid gränsövergången i Torneå och kort därefter blev identifierad som tysk agent. Han valde då att samarbeta med ryssarna och lämnade ut detaljerade uppgifter om de finländska sabotagegruppernas struktur, deras metoder och kontaktpersoner.
Efter att ha suttit i fängelse i Finland och i Ryssland var Hjalmar Karlsson vintern 1918 åter tillbaka i landet, där han under inbördeskrigets första dagar stupade vid Gamlakarleby den 20 januari.
Okritiskt
Efter ytterligare ett flertal spännande och märkliga historier, där fler ålänningar figurerar, blir läsaren mot slutet av boken trots allt ganska konfunderad. Här återkommer Olin till inledningens nattliga avrättning i Jakobstad, en känslig historia som även behandlats av andra forskare och författare.
På närmare 40 sidor beskriver han i detalj de motstridiga uppgifterna kring händelsen och avfärdar samtidigt all tidigare forskning som tendentiös och politiskt färgad. Istället försöker han med alla medel bevisa att den lokala krigsrättens dom var fullt laglig, samt avvisar kategoriskt alla rykten om att dödsdomarna antingen avfattades i fyllan, av ren hämnd eller av språkpolitiska skäl. Olin menar att de olyckliga sju dömdes för att de planerade ett bombattentat mot de vitas artilleriskola i närheten.
Läsaren blir ändå inte fullt övertygad, och Olins okritiska ställningstagande förstärker känslan av att han genom hela boken förutsätter att allt aktivisterna gjorde var rätt och riktigt, medan motståndarsidan enbart var brottslingar och landsförrädare.
Även Ålandsrörelsen får sig en släng av sleven, där till exempel en teckning ur den dåtida skämttidning Fyren visar en man med en blodig kniv i munnen och texten: ”Till högförrädaren Sundblom”.
Trots dessa kritiska synpunkter är K-G Olins nya bok en klart intressant läsning, med en tilltalande layout , ett rikligt bildmaterial och en omfattande källhänvisning. Det som framförallt tilltalar undertecknad är att han lyckas lyfta fram Tysklands oanat stora inflytande över aktivismen, och det för mig närmast okända faktum att tyskarna i Norden förde ett lågintensivt krig via mellanhänder.
Väcker ”hädisk tanke”
Ur åländsk synvinkel väcker denna tyska koppling en smått hädisk tanke. Det har länge varit känt att de tre förgrundsgestalterna i den tidiga Ålandsrörelsen, Carl Björkman, Jan Sundberg och Nandor Johansson-Stenlid – som 1917 tillsammans skapade och formade idén om återanslutning till Sverige – alla tre också var knutna till den tyska underrättelsetjänsten och A-staben.
I skenet av allt vad Olin berättar måste man fråga sig om tyskarna kanske även här hade sitt finger med i spelet? Åtminstone får man förutsätta att de tre agenterna inte kunde agera utan sin uppdragsgivares tysta godkännande. Men det är kanske något som aldrig går att bevisa.
